Tunga faktorer talar emot de nystartade partierna

Dagens Nyheter 9 april 2018 https://www.dn.se/nyheter/politik/david-ahlin-tunga-faktorer-som-talar-emot-de-nystartade-partierna/

Alternativ för Sverige: Så stort stöd får nya partiet. Metros löpsedel häromveckan väckte min nyfikenhet. Har jag helt missat något tänkte jag och letade upp en tidning.

Enligt Metro får det nystartade partiet Alternativ för Sverige ”nästan två procent” i den senaste väljarbarometern från Yougov. Ingenstans i artikeln framgår vad stödet egentligen skattas till.

”De är inte uppe i två procent. Men de är ganska nära” säger Lars Gylling vid Yougov i artikeln.

Stödet för övriga små partier skattas enligt samma mätning enligt följande: KD 3,6 procent, Fi 2,5 procent, MP 4,0 procent och L 4,7 procent. Det vill säga ungefär i linje med vad övriga väljarbarometrar brukar visa.

Men Alternativ för Sverige ”nära två procent”, det vore något nytt. Två procent motsvarar i höst omkring 130 000 röster om vi räknar med ett för Sverige normalt valdeltagande.

Flera nystartade partier försöker ta plats i riksdagen i höst. Hur stort är stödet? Har de någon chans?

Jag har tittat närmare på vad DN/Ipsos egna mätningar visar, och för att få större bas så har vi slagit ihop de tre senaste månadsmätningarna. Under januari, februari och mars har totalt ca 4300 röstberättigade uppgett partisympati. Ytterligare drygt 800 av de tillfrågade är fortfarande osäkra och kan eller vill inte uppge vilket parti de skulle rösta på vid val idag.

Under det första kvartalet nämner fem (5) respondenter Alternativ för Sverige. Samtliga svar lämnades under mars i samband med att partiet lanserades och fick en del medieuppmärksamhet. I januari och februari nämner ingen partiet.

Under samma period, januari till mars, nämner sju respondenter Landsbygdspartiet, åtta respondenter Medborgerlig samling och 12 respondenter Piratpartiet. 10 svar motsvarar här ett stöd om ungefär 0,2 procent.

I mars var stödet för samtliga övriga partier 1,1 procent. I DN/Ipsos mätningar under det senaste året har övriga partiet totalt sett haft ett stöd strax över eller strax under en procent.

Andra institut som använder slumpmässigt urval skattar stödet för övriga partier under mars på följande sätt: Sifo 1,3 procent, Demoskop 1,1 procent och Novus 3,0 procent (inklusive Fi).

Kan det vara så att nya partier missgynnas av vårt sätt att mäta?

I telefonintervjuerna läses inga partinamn upp. Intervjuarna ställer frågan ”Om det var val till riksdagen idag, vilket parti skulle du då rösta på?”. Om respondenten inte uppger ett parti får de följdfrågan: ”Men vilket parti lutar det mest mot för dig?”. I redovisningen slås dessa två frågor samman.

I de digitala intervjuerna visas en lista med riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ. Därefter kommer alternativet ”Annat parti, nämligen: …” där respondenten kan skriva in ett annat partinamn. Här påminner vi alltså om de partier som är representerade i riksdagen eller i Europaparlamentet, vilket kan innebära en viss annonseringseffekt, men vi erbjuder samtidigt möjlighet att svara annat parti.

Det vore dumt att helt avfärda möjligheterna för nystartade partier som Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling att klara riksdagsspärren. Se på Feministiskt initiativ som 2014 överraskade med 5,3 procent i Europavalet och 3,1 procent i riksdagsvalet.

Men ett antal tunga faktorer talar ändå emot. Endast fem månader återstår till valdagen. Tiden börjar bli knapp. Varken Alternativ för Sverige eller Medborgerlig samling har ledande företrädare som är särskilt kända bland bredare väljargrupper och konkurrensen om uppmärksamheten är stenhård med åtta riksdagspartier plus Fi. Det är heller inte uppenbart hur just dessa två uppstickarpartier på avgörande sätt skiljer sig från partier som redan är etablerade i riksdagen.

Enligt SCB får ca 7 270 000 svenska medborgare boende i Sverige rösta i höstens val, 100 000 fler än förra gången. Sedan tillkommer utlandsrösterna. Fyra procent av rösterna i riksdagsvalet, med ett för Sverige normalt valdeltagande, innebär i runda slängar en kvarts miljon röster.

Som sagt, onödigt att avfärda de nya partiernas chanser. Överraskningar har hänt förut. Men möjligheterna bör bedömas som små.

Till sist ett lästips till medier som publicerar väljarbarometrar. Forskaren Richard Öhrvall skrev nyligen ett inlägg på bloggen Politologerna med fyra förslag för hur rapporteringen kring väljarbarometrar och andra politiska undersökningar skulle kunna förbättras.

Förslagen i korthet: Berätta att skattningarna är förknippade med osäkerhet, dra inte stora växlar på små förändringar som ofta beror på slumpen, flytta fokus från kortsiktiga till långsiktiga förändringar och redovisa mer utförligt information om metod och felkällor. Låt mig lägga till ett femte råd: om undersökningen visar ett sensationellt resultat som inte synts i någon annan undersökning, ta det lite lugnt med löpsedlarna.

 

Annonser

Fler förespråkar en mer restriktiv flyktingpolitik

Dagens Nyheter 21 april 2018

https://www.dn.se/nyheter/politik/david-ahlin-fler-foresprakar-en-mer-restriktiv-flyktingpolitik/

Under senhösten 2014 fick invandringen allt mer utrymme i debatten. Drygt 80 000 personer sökte asyl i Sverige under 2014 och man fick gå tillbaka till Balkankriget för att hitta lika höga nivåer. I DN/Ipsos januarimätning 2015 rankade svenskarna invandring och integration som den näst viktigaste samhällsfrågan. Det var första gången i DN/Ipsos mätningar som invandringsfrågorna hamnade så högt upp. Inte sedan tidigt 90-tal hade invandringen funnits med bland de allra viktigaste samhällsfrågorna i någon nationell undersökning (SOM-undersökningen 1993).

För att få mer kunskap om vad som låg bakom opinionsskiftet tog vi fram nya frågor om svenskarnas attityder till invandring och integration. Temaundersökningen som publicerades i mars 2015 blev DN/Ipsos mest citerade det året.

Sedan dess har tre händelserika år passerat. Sveriges flyktingpolitik har lagts om. Efter toppen 2015 med drygt 160 000 asylsökande är antalet nu tillbaka på för Sverige mer normala nivåer (ca 25 000 ansökningar under förra året).

Nu har frågorna ställts på nytt. Hur har opinionen förändrats?

I flera avseenden har det skett ett skifte. Fler förespråkar en mer restriktiv flyktingpolitik. Fler anser att integrationen fungerar mycket dåligt. Och flyktingopinionen har blivit mer polariserad jämfört med 2015; olika grupper i samhället tycker ännu mer olika.  

Men här finns också likheter som är värda att lyfta fram. Bland stora väljargrupper ligger värderingar och attityder fast. Fokus hamnar ofta ensidigt på det nya, på förändringen, så låt oss för omväxlings skull börja med det som är beständigt.  

Flertalet anser fortfarande att invandring i huvudsak är bra för Sverige. Andelen har minskat kraftigt från 63 procent till 44 procent, men de som anser att invandring är något bra för landet är fortfarande fler än de som anser att invandring i huvudsak är dåligt (31 procent).  

De som tycker att invandring i huvudsak är något positivt för Sverige lyfter ofta fram invandringens bidrag till arbetskraften och ekonomin samt att invandring berikar Sverige med nya idéer och impulser utifrån. De som främst ser invandringen som ett problem nämner ökad brottslighet, att invandringen kostar för mycket pengar och att Sverige inte klarar av att hantera mottagandet. När man läser de öppna svaren så känns resonemangen igen från 2015.  

Svenskar med utländsk bakgrund och de som bor i kommuner som haft ett stort flyktingmottagande svarar något mer sällan att invandring är bra för Sverige. En hypotes är att dessa svarande oftare har upplevt eller sett exempel på hur integrationen av invandrare i samhället brister.  

Trots den tydliga förändringen sedan 2015 hör svenskar fortsatt till de mer invandringsvänliga i Europa. Det bekräftas i återkommande undersökningar, till exempel i senaste Eurobarometern från i vintras där svenskar sticker ut som invandringspositiva, men samtidigt mest kritiska till hur integrationen fungerar. Resultat som bekräftas i DN/Ipsos nya temaundersökning.  

Den svenska invandringsopinionen var splittrad redan 2015, men under de tre år som gått har åsiktsklyftorna mellan olika grupper blivit djupare. Utbildningsnivå är en av de tydligaste vattendelarna.

Bland högutbildade svarar 53 procent att invandring i huvudsak är bra för Sverige medan 22 procent anser att invandring i huvudsak är dåligt. I gruppen med lägst utbildning är förhållandet det omvända. Bland de med kortare utbildning, endast grundskola, svarar bara 30 procent att invandring är bra för Sverige medan 49 anser att invandring i huvudsak är dåligt. 

Den största förändringen i opinionen syns i svaren på frågan om Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar. Då svarade 36 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, nu har andelen ökat till 59 procent. 2015 ansåg 26 procent att Sverige bör ta emot fler, idag är andelen bara 12 procent.  

Väljarnas åsikter om flyktingmottagandet har ett starkt samband med hur man ser på landets utveckling, om Sverige utvecklas åt rätt håll eller åt fel håll. Väljare som ser ljust och hoppfullt på framtiden svarar oftast att nivån på flyktingmottagandet är bra som det är, att Sverige varken bör ta emot fler eller färre flyktingar än idag. Bland de som har en mer pessimistisk syn på läget svarar de flesta, 82 procent, att Sverige bör ta emot färre flyktingar.  

Och som bekant är frågan tydligt partiskiljande med djupa klyftor både till höger och till vänster i politiken. Några talande exempel: Bland M-väljare svarar 78 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, bland C-väljare är andelen 20 procent. 55 procent av socialdemokraternas väljare vill ta emot färre, bland MP-väljarna är andelen 19 procent.  

Betydligt större enighet råder när det handlar om hur integrationen fungerar i Sverige. De skillnader som framträder så tydligt när det gäller flyktingmottagande och invandring tonar bort. Oavsett ålder, utbildning och partitillhörighet anser en majoritet att integrationen fungerar dåligt i Sverige. Många nämner att det tar för lång tid att lära sig svenska och hitta jobb och att invandrare ofta lever i utanförskap i segregerade förorter. Även långa handläggningstider med följd att invandrare fastnar i väntan och passivitet nämns av flera som skäl till varför integrationen fungerar för dåligt.  

Som jag försöker visa är opinionen både mångskiftande och komplex. Det stämmer, å ena sidan, att vi svenskar sticker ut i ett europeiskt sammanhang, både som mer invandringsvänliga och som extra kritiska till hur integrationen fungerar. Men vi är också del av en europeisk trend där den fria rörligheten och asylrätten ifrågasätts av allt fler.  

I Europa blåser numera nationalistiska vindar. I en rad länder, till exempel i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Österrike, har valresultaten blottat en växande värderingsklyfta mellan optimistiska och välutbildade storstadsväljare som bejakar globalisering och mångkultur och mer konservativa väljare utanför urbana center som upplever att jobb, välstånd och den egna kulturen hotas av invandringen.  

Rekordmånga människor är på flykt i världen och det finns lite som talar för att migrationsströmmarna ska avta. EU-länderna kan inte enas om gemensamma lösningar. Perioden av europeisk integration verkar vara förbi, eller har i alla fall satts på paus. Det senaste årets valresultat, med Ungern och Italien i färskt minne, pekar snarare mot fortsatta låsningar och konflikter.  

I september kommer Europas blickar att riktas mot Sverige. Mycket är ovisst, men en sak vet vi redan. Frågor om invandring och integration kommer att ha större betydelse än på mycket länge.

”Lyssna efter retorik om munhälsan i årets förstamajtal”

Erik Nylund april 2018

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 23 april 2018. Bild Erik Nylund.

En turbulent mandatperiod är snart till ända. Det började med regeringskris, hot om nyval och Decemberöverenskommelse. Under 2015 ökade asylinvandringen snabbt och antalet asylansökningar nådde över 160 000. Många väljare upplevde att regeringen hade tappat kontrollen. Sedan ändrades både politik och retorik kraftigt och på kort tid. Några fällde tårar. Andra såg en senkommen men nödvändig korrigering av politiken.  

Nu närmar sig valet och då är det som att svensk inrikespolitik åter söker sig mot gamla uppkörda hjulspår, både till innehåll och form.  

I veckan presenterade regeringen sin sista budget. Bland förslagen märks mer pengar till vården för att anställa och behålla personal i bristyrken. Investeringar framför skattesänkningar, summerade finansministerns pressekreterare på Twitter. Skatterna har höjts med 60 miljarder, kontrade moderatledarens budgetchef. I SVT:s Aktuellt undrar finansministern hur Moderaterna ska ha råd med fler poliser när de samtidigt vill sänka skatterna? Välbekanta toner.  

Efter en tid med ovanligt stort fokus på frågor kopplade till invandring och brottslighet handlar den politiska debatten åter mer om sociala och ekonomiska frågor. Den klassiska vänster-höger-konflikten fortsätter att vara central i Sverige. Skatteuttaget, den offentliga sektorns storlek och roll, fackets inflytande på arbetsmarknaden, LAS och turordningsreglerna är alla frågor som sannolikt kommer att få stort utrymme i valdebatten. 

Mätningar visar att sjukvården och skolan hör till väljarnas högst rankade frågor, denna gång tillsammans med brottslighet och invandring vilket är nytt. I valrörelsen vill många väljare ha svar på hur ett antal konkreta samhällsproblem ska lösas; köerna och personalbristen i vården, resultaten i skolan, polisens ineffektivitet och den långsamma integrationen av nya svenskar. 

I väljaropinionen sker endast små rörelser. Opinionen verkar ha satt sig och oddsen för sittande regering är just nu dåliga. Sedan Ulf Kristersson tillträdde har partiernas väljarstöd knappt rört sig alls. Har Stefan Löfven sparat något ess i rockärmen som kan ändra på läget?  

I vårbudgeten har regeringen målat en ljus bild av tillståndet i svensk ekonomi. Det har framgått tydligt att finansministern ser ett stort reformutrymme inför hösten för satsningar på välfärden.

Manegen krattas för en större social reform som kan mobilisera S-väljare, skapa konflikt med Moderaterna och som kan flytta valrörelsen till socialdemokraternas hemmaplan. 

I socialdemokraternas valmanifest från 2006 hittade jag följande rader: ”Nästa steg i välfärdsbygget är tandvården. Tänderna är en del av kroppen. Skillnaden i kostnad mellan tandvård och sjukvård ska minska. Vi vill ha en tandvård där unga får gratis tandvård upp till 24 år.”  

Lyssna efter retorik om munhälsan och klassamhället i årets första maj-tal.

 

Var snäll mot din hjärna, ta en paus från mobilen

Erik Nylund 25 feb 2018Kolumn i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 26 februari 2018 (Bild: Erik Nylund)

Det kommer alltmer spännande forskning om hur teknologi och sociala medier påverkar våra liv och våra relationer. Som du säkert redan misstänkt är våra hjärnor inte riktigt anpassade för en tillvaro med ständig uppkoppling och stimulans. Vi blir stressade och oroliga att missa något, förlorar förmågan att fokusera och får mindre gjort. Både i arbetslivet och i skolan leder multi-tasking till mer stress och sämre prestationer.

Ett meddelande visas på skärmen, telefonen vibrerar eller plingar till. Ett nytt mail dyker upp och en röd symbol väcker vår nyfikenhet. Oavsett om du sitter vid skrivbordet och försöker göra klart en arbetsuppgift eller om du ligger hemma i soffan och läser en bok så tappar du koncentrationen och det tar en lång stund innan du åter kan fokusera på vad du gjorde innan.

Kanske har du också kommit på dig själv med att, utan någon särskild anledning, avbryta det du gör och sträcka dig efter mobilen. För att kolla Facebook eller någon av dina appar. Den ständiga strömmen av meddelanden, notifications och likes skapar ett sug efter mer bekräftelse. Har någon gillat min uppdatering? Har någon försökt nå mig? Telefonen är full av små belöningar.

Om du upplever att du ständigt blir avbruten av teknologi, frivilligt och ofrivilligt, så är du i alla fall inte ensam. Enligt flera mätningar så fingrar vi på våra mobiler i snitt över hundra gånger om dygnet.

Neuroforskaren Adam Gazzaley och psykologen Larry Rosen föreslog nyligen i tidskriften Behavioral Scientist några strategier för att skydda hjärnan från störningsmoment och få mer tid till det som är viktigt i livet.

Synliggör och försök att bli medveten om ditt beteende. Uppskatta hur mycket tid du ägnar åt olika sociala medier. Blir du ofta avbruten av mail och meddelanden från sociala medier? Plockar du upp telefonen oftare än du kanske vill och behöver?

Gör förändringar i din närmiljö. Tysta din mobil. Stäng av alla ljud, vibrationer och signaler. Om du inte kan motstå dragningskraften, lämna mobilen i ett annat rum. Lägg den åtminstone utanför synhåll. En studie som refereras visar att bara närvaron av telefonen, att den finns inom räckhåll, leder till sämre koncentration och prestation.

Om du jobbar med dator, stäng ner alla program som du inte använder. Om du behöver ha Internet öppet, använd ett fönster i taget. Stäng av mailen. Bestäm i förväg när under dagen du ska svara på e-mail.

Städa undan allt material på skrivbordet som inte har med den aktuella arbetsuppgiften att göra. Om det går, hitta en tyst och lugn miljö.

Hitta nya sätt att bekämpa tristessen. Ta planerade pauser. En kort promenad utomhus. Träna. Eller ta en tupplur.

Det är svårt att ändra ett invant beteende. Men det kan vara värt det.

Är du redo för digital detox?

/ David Ahlin

Nya vägar och fler datakällor – hur kan vi kombinera det nya med det etablerade?

bild share of voice M 2017Anförande Kvalitetsseminariet 15 februari 2018

Undersökningsbranschen är mitt i en omvälvning med hög förändringstakt pådriven av digitaliseringen och människors förändrade beteenden och vanor. Här försöker jag ge min bild av nuläget och säga något om vad jag ser skymtar runt hörnet för branschen.

De senaste åren har präglats av flera oväntade och omtumlande politiska händelser. Britternas beslut att lämna EU och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har skakat om, oavsett om perspektivet är undersökarens eller den politiskt intresserade medborgarens.

Snabbt satte sig bilden att undersökare och experter av olika slag hade misslyckats med att förutse dessa valresultat. Nu vet vi att den beskrivningen är onyanserad och delvis felaktig, men för många människor har det blivit en sanning. Att mätningarna visade fel.

För oss undersökare blev 2016 ett år av granskning och ifrågasättande. De sammanvägningar av mätningar som varit så träffsäkra, till exempel Nate Silvers modeller, och de stora mediebolagens prognoser och tal om sannolikheter fick människor över hela världen att tro att valutgången både i USA och i Storbritannien var given. Odds-sättarna och spelbolagen hängde på.

Och så kom valresultaten som en chock.

Om 2016 innebar ifrågasättande så bjöd 2017 på ett antal val i Europa med träffsäkra mätningar. Nederländerna, Frankrike och Norge för att nämna några exempel. Men att mätningarna fungerade väl skapade ingen särskild uppmärksamhet.

Jag har ofta fått frågan: Har ni undersökare dragit några slutsatser efter Brexit och Trump? Har ni lärt er något?

Ja, det har vi. Både när det gäller metoder och hur våra samarbeten med medier som publicerar resultaten bör gå till. Och sannolikt har granskningen som följde bidragit till mer av självrannsakan och att undersökare runt om i världen ser på den egna verksamheten med mer kritisk blick.

En snabb teknisk utveckling, nya kommunikationsvanor och större skillnader i beteende mellan yngre och äldre är några faktorer som har bidragit till att det har blivit svårare att nå och intervjua ett representativt urval av befolkningen, både i Sverige och i många andra länder.

De praktiska problemen för undersökare har blivit fler och många undersökningar genomförs numera med metoder som ligger längre från den klassiska sampling-teorin.

Till att börja med har vi bristande urvalstäckning. Våra tester av olika urvalskällor visar att vi misslyckas med att hitta kontaktuppgifter till en del av urvalet. Vi får ett täckningsfel framförallt bland yngre personer som saknar fast telefon och där användning av mobiler med kontantkort är vanligare. Dessa personer har alltså ingen möjlighet att bli tillfrågade att delta i våra undersökningar.

Sedan har vi trenden mot mer bortfall. Bortfallet har ökat år för år under en längre tid och dessutom har skillnaderna mellan yngre och äldre blivit större.

För 20 år sedan hade fortfarande de flesta hushåll ett fast telefonabonnemang och ett samtal till hemtelefonen var ett naturligt sätt att kontakta ett hushåll, oavsett respondentens ålder. Många svenska hem hade en telefon och en telefonkatalog på en bänk i hallen.

Idag är telefonin individualiserad. De flesta av våra intervjuer genomförs över mobiltelefon. Telefonen har på några decennier förvandlats från hushållets gemensamma, tekniskt enkla apparat till den smarta mobilen som blivit en ständig följeslagare för kommunikation och underhållning. Även inne på toaletten enligt flera undersökningar!

Bortfallet är också ojämnt fördelat på andra sätt. När vi på Ipsos i efterhand analyserade våra mätningar inför senaste riksdagsvalet så kunde vi se att vi hade ett systematiskt högre bortfall i starka SD-områden och lägre bortfall i starka MP-områden. Socioekonomiska och politiska faktorer har betydelse.

Med smarta mobiler kommer nya smarta appar, som Truecaller och andra samtalsblockerare. Appar som automatiskt filtrerar bort oombedda telefonsamtal och samtal från okända nummer.

Enligt en ny undersökning från Demoskop uppger 60 procent av svenskarna att de sällan eller aldrig svarar när de blir uppringda av ett okänt nummer. Och 30 procent uppger att de har installerat mobil-appar som automatiskt blockerar samtal och sms från nummer som ej är kända.

Många svarar inte i telefon. Och då kan de heller inte komma med i våra telefonrekryterade respondentpaneler.

Hur når vi dessa respondenter idag?

För 10 – 15 år sedan genomfördes de flesta publicerade opinionsundersökningar på ungefär samma vis. Idag har vi tvärt om en stor metodvariation. En flora av olika metoder används. Telefon mixas med webb. Olika urvalskällor blandas. Nya idéer för att efterbearbeta data har introducerats. Respondenter rekryteras till paneler på olika sätt.

Och skattningarna av partiernas stöd spretar därefter. I november skattade SCB stödet för Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna till 33 procent respektive 15 procent. Enligt Sentio var stödet för dessa partier 27 procent och 22 procent och enligt YouGov 25 procent respektive 21 procent.

Är stödet för Socialdemokraterna 33 procent, som SCB hävdar, eller 25 procent som YouGov rapporterar? Det är en viss skillnad.

Vem ska man lita på, undrar kanske en intresserad tidningsläsare.

För några veckor sedan svarade jag på ett brev från en auktoritet inom statistikerkåren, tidigare verksam vid SCB.

I sitt brev skriver han att de undersökningar som Ipsos och andra institut genomför i respondentpaneler saknar vetenskapligt stöd. Att undersökningsresultat presenteras som fakta i media, men att metoderna som används är ovetenskapliga.

Han uttrycker en oro för att vi tummar på kvaliteten och att medier som berättar om våra resultat ska basunera ut fake news istället för korrekta skattningar av partisympatier, förtroendenivåer och annat.

Och visst har min brevskrivare en poäng. En del av de nya metoderna har svagare vetenskapligt stöd jämfört med undersökningar som genomförs enligt klassisk samplingteori.

Och jag delar till viss del hans oro. Det vi känner till om de olika felkällorna, som täckningsproblem, stort bortfall och så vidare, talar för att riskerna för fel borde vara större än tidigare.

Det måste vara förvirrande för läsare och tittare som tar del av dessa skattningar som spretar åt olika håll. Konspirationsteorier om mörkning och tillrättaläggning frodas på nätet. Det är inte ett dugg förvånande.

Man kan ta fram storsläggan och kalla det ovetenskapligt. Men såhär ser verkligheten ut. Det har blivit krångligare. Lösningen är inte att sluta undersöka.

Så vad är lösningen?

Vi kommer inte i närtid att hitta en optimal metod som löser alla problem. Men vi får fortsätta att pröva och utveckla, med öppet sinne. Sträva efter bättre transparens och mer kunskapsdelning mellan oss undersökare samt i relation till forskare.

Redaktionsledningar och utgivare har också en viktig roll.

Medier som beställer och publicerar väljarbarometrar och andra undersökningar bör sätta sig in i hur undersökningarna genomförs och vilka felkällorna är. Och det finns en stor förbättringspotential när det handlar om att upplysa läsare och tittare om att de skattningar som publiceras är förknippade med osäkerhet. Varje månad kommer nya exempel där journalister och kommentatorer drar stora växlar på mycket små förändringar från månad till månad, förändringar som ofta handlar om rena slumpvariationer.

I sina bästa stunder kan opinionsundersökningar bidra med kunskap om samhället och informera både medborgare och makthavare om väljarkårens åsikter i aktuella samhällsfrågor. Sådan information kan vara betydelsefull som beslutsunderlag, och har ett demokratiskt värde, både för vanliga väljare och för politiska beslutsfattare.

Just den aspekten, vad dessa undersökningar egentligen bidrar med, kommer ofta bort i diskussionen om metoder och huruvida man kan lita på mätningarna. Det är frågor som borde lyftas oftare, både av undersökare och av redaktionsledningar.

Digitaliseringen har förändrat beteenden och vanor och har kanske gjort vårt jobb svårare. Men samtidigt har nya möjligheter öppnats. Idag kan information från fler datakällor användas för att komplettera våra traditionella kvantitativa enkätundersökningar.

Undersökningar är fortfarande basen i vårt jobb. Men sökdata och inlägg i sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter bör plockas in som komplement för att fördjupa analysen.

Utmaningen framåt för oss undersökare är dubbel.

Vi bör fortsätta att utveckla och förfina de etablerade metoderna och hitta nya vägar att nå respondenterna. Samtidigt behöver vi lära oss hur analys av fritext, bilder, video och sökdata kan kombineras med det etablerade för att ge en rik och allsidig belysning av frågeställningar.

Låt mig nämna tre exempel på hur nya datakällor kan användas som komplement:

Den Washington-baserade tankesmedjan Brookings Institution släppte nyligen något de kallar en ”big data analysis” med titeln ”What Internet search data reveals about Donald Trump’s first year in office”

Några slutsatser från studien:

  1. Allmänhetens intresse för Donald Trump har minskat successivt under 2017. Antalet sökningar har minskat till ca 20 procent av mängden sökningar under den vecka han svors in som president
  2. Det finns tydliga skillnader mellan delstater och mellan städer när det gäller vilka sakområden som intresserar väljarna i relation till president Trump
  3. Antalet sökningar på Donald Trump och riksrätt har ökat kontinuerligt sedan han tillträdde

Brookings visar att analys av sökdata är ett effektivt sätt att identifiera trender. Nya trender kan upptäckas snabbare än i traditionella undersökningar eftersom informationen skapas och samlas in live, i realtid.

Enligt ett känt exempel ska det vara möjligt att följa Google-sökningar på ordet influensa och på så sätt upptäcka var i världen som influensaepidemier håller på att bryta ut.

Sökdata visar vad som engagerar människor och hur intressen för ämnen och personer förändras över tid. Mängden data gör det möjligt att analysera och bryta på variabler som till exempel geografiska regioner. Begränsningen handlar om att sökdata visar intresset för en fråga, och i viss mån intensiteten i intresset, men kanske inte riktningen, vad människor tycker och tänker.

Ett gäng Ipsos-kollegor från kontoren i Mexico City och Washington håller just nu på att ta sig an det mexikanska presidentvalet och de har valt att satsa på en kombination av undersökningar med etablerade metoder och analyser av data från andra källor.

”We are going to use a whole lot of data streams.. “ säger min kollega Chris Jackson i Washington när han berättar om planerna under ett Skype-samtal. Programmet inför valet innefattar bland annat

  1. Större basundersökning med personliga intervjuer baserade på befolkningsurval
  2. Daglig tracking-undersökning med telefonintervjuer
  3. Analyser av inlägg och kommentarer i sociala medier för att fånga trender och väljarnas bild av kandidaterna
  4. Analys av ekonomiska indikatorer som tillväxt, arbetslöshet et cetera

Sedan ska teamet försöka väva samman informationen från de olika datakällorna och skapa prognoser för valutgången i olika delar av Mexiko. Ett ambitiöst och innovativt program, samtidigt ett visst risktagande eftersom de introducerar subjektivitet och nya möjliga felkällor.

Och så ett exempel från Sverige.

Kantar Sifo har just lanserat ett verktyg för att analysera det politiska samtalet på sociala medier. Ambitionen är att fånga vad som sägs om partierna och de politiska sakfrågorna.

Den första analys som presenterats avser september – oktober 2017 och bygger på ca 1 miljon inlägg och artiklar från Twitter, Instagram, Facebook och redaktionella medier. Analysen fokuserar på hur stort utrymme partier och partiledare får i sociala medier, inom vilka ämnen och sakområden som partierna och partiledarna syns och hörs samt hur tonen var gentemot partier och partiledare.

Analysen kompletterar de traditionella mätningarna om sakfrågor och visar bland annat att invandring och integration är det politiska sakområde som engagerat mest under mätperioden. Frågan har toppat både Twitter, Facebook och de redaktionella mediernas agenda.

Näst största fråga under perioden är brottslighet, lag och ordning. Diskussionerna har kretsat kring situationen för polisen, förslag om hårdare straff, övergrepp kopplade till MeToo samt våldsbrott och skjutningar.

Vad blir nästa steg? Jag har några hypoteser:

  • Förväntningar och krav på snabbhet kommer bara att öka. Från kunder, från respondenter, från medier
  • Integration av information från olika datakällor kommer att bli normen. Vi har bara sett början
  • Enligt Ipsos Tech Tracker ägnar britter under 30 år mer än 24 timmar i veckan åt sina smart phones. Och det var 2016. Mobilen kommer att stå i centrum för det mesta vi gör framåt
  • Passiv datainsamling kommer att bli en nyckelfaktor

Genom applikationer i telefonen kan vi registrera plats, var en person är, hur hon rör sig, vem hon är tillsammans med, vilka appar hon använder, vilken media hon konsumerar, vad hon gör online, vad hon söker efter, vilka sociala medier hon använder.

Smarta mobiler kan ljudlöst och diskret registrera allt vi gör.

Men den personliga integriteten då?

Det är en annan artikel.

 

Av David Ahlin

Vad är alternativet i regeringsfrågan?

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 29 januari 2018

En del politiker verkar fortfarande intala sig själva att saker och ting fungerar ungefär som förr. Att det blå laget står mot det röda och att regeringsfrågan bara handlar om Sverige ska styras av en borgerlig regering eller av en socialdemokratiskt ledd regering med stöd av vänstern (och på senare tid även Miljöpartiet).  

Men verkligheten är en annan, både i Sverige och i våra grannländer. Nationalistiska och invandringskritiska partier har etablerat sig i vågmästarposition med brett stöd. I Österrike har Frihetspartiet just bildat regering med borgerliga ÖVP, i andra länder vinner partierna inflytande som stödparti till regeringen (Danmark) eller som agendapåverkande opposition (som i Sverige).

 I snart åtta år har Sverige letts av två minoritetsregeringar som båda haft svårt att driva igenom sin politik. Minoritetsregering är förvisso normalläget i Sverige, men regeringar som inte kan bygga en majoritet i riksdagen när de verkligen behöver det är något nytt.

 Senaste påminnelsen om hur det numera fungerar i riksdagen kom häromveckan. Den rödgröna regeringen presenterar ett förslag om nya regler för privat drivna välfärdsföretag som redan på förhand är dödförklarat av riksdagens samlade opposition, förutom av Vänsterpartiet förstås som pressat en motvillig regering att lägga fram förslaget.

 Situationen med stukade, lätt handlingsförlamade regeringar som får stryk i riksdagen, utan att någon annan riksdagsmajoritet står redo att ta över, har sannolikt bidragit till ett kraftigt försämrat förtroende bland väljarna för riksdagen som demokratisk institution. År 2010 hade 55 procent av svenskarna förtroende för riksdagen. 2017 visade samma mätning, Förtroendebarometern från Göteborgs universitet, att förtroendet hade rasat till 34 procent.

 Den traditionella blockpolitiken har ersatts av en mer komplicerad karta där Sverigedemokraterna har inflytande både över vilka förslag som röstas igenom, och kanske ännu viktigare, över vilka förslag som överhuvudtaget läggs fram. Att inte mindre än tre riksdagspartier nu hänger på gärdsgården till riksdagen spär på osäkerheten i regeringsfrågan.

 Så vad är alternativet? Tanken på en storkoalition av tysk modell är svårsmält för både Socialdemokraterna och Moderaterna och bör ses som en osannolik lösning. Åtminstone för nästa mandatperiod. Men det utesluter inte andra former av samarbete.

 Socialdemokraterna och Moderaterna står på sätt och vis inför samma vägval. Partierna kan börja samarbeta mer med varandra för att säkra stöd för delar av den egna politiken. Politiskt ligger S och M nära varandra i frågor som till exempel invandring och brottsbekämpning. Eller så kan de välja att gå den danska vägen och börja kohandla med Sverigedemokraterna.

 Kanske upplevs situationen bland partiaktiva som att välja mellan pest eller kolera. Men är det inte just det som är politik? Att välja.

 

Mer politisk osäkerhet väntar i Europa

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 3 januari 2018. Bild: Erik Nylund

2017 beskrevs som ett ödesår för de liberala demokratierna i Europa. Skulle Marine Le Pen i Frankrike och Geert Wilders i Nederländerna skapa nya politiska jordbävningar efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet? När varken Len Pen eller Wilders lyckades leva upp till den mediala hypen och Frankrike istället valde EU-vännen Emmanuel Macron som ny president var det många som började tala om att nationalistbubblan i Europa hade spruckit.  

Sådana slutsatser är sannolikt förhastade.  

I Österrike har de liberal-konservativa under ledning av Sebastian Kurz just bildat regering med det främlingsfientliga Österrikes frihetsparti (FPÖ). FPÖ och ÖVP bildade koalitionsregering även 1999 efter att Jörg Haiders FPÖ fått rekordsstöd i valet. Då var upprördheten stor i EU över att främlingsfientliga FPÖ tog plats i regeringen och 14 EU-länder svarade med sanktioner. Idag har kritiken tystnat. 

I tyska valet i september röstade nära 13 procent på nationalistpartiet Alternativ för Tyskland (AfD). I östra Tyskland fick AfD 20 procent av rösterna. Regeringsförhandlingarna går trögt och det kan sluta med en ny stor koalition mellan Angela Merkels CDU och de tyska socialdemokraterna, en situation som återigen skulle ge AfD möjlighet att utmåla sig som den enda oppositionen i landet.  

Mycket talar för att 2018 blir ännu ett år präglat av politisk osäkerhet. De långa trenderna pekar mot ökad väljarrörlighet och att de etablerade partierna har svårt att försvara sitt väljarstöd. Det gäller även i Sverige. Och vi lär under året få se nya framgångar för nationalistiska idéer i Europa.  

Vid sidan av Sverige ska parlamentsval hållas i Ungern och i Italien. I Ungern går Viktor Orbán mot en ny valseger. Hans parti Fidesz har egen majoritet i opinionsmätningarna och Ungerns vägran att ta emot en andel av Europas flyktingar, trots krav från till exempel Sverige och Tyskland, ligger fast. I Italien verkar den nuvarande center-vänster-regeringen gå mot ett valnederlag. Majoriteten håller på att tippa över till förmån för högerpopulistiska Five Star-movement tillsammans med en koalition av högernationalistiska partier. Missnöje med flyktinginvandringen i kombination med EU-kritik driver stödet för de italienska nationalisterna.  

Även i Sverige domineras debatten av oro för dåligt fungerande integration, segregation och identitetsfrågor. Vänster-höger-dimensionen i politiken har fått konkurrens av en växande värderingsklyfta mellan liberaler som bejakar globalisering och mångkultur och konservativa väljare som upplever att den svenska kulturen är hotad.  

Det blir ett annorlunda valår. De senaste mätningarna visar att invandring, integration och brottslighet rankas bland de viktigaste frågorna, i kontrast mot 2014 när agendan dominerades av för Sverige mer typiska valfrågor som välfärd, jobb och ekonomi.  

David Ahlin