Mer politisk osäkerhet väntar i Europa

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 3 januari 2018. Bild: Erik Nylund

2017 beskrevs som ett ödesår för de liberala demokratierna i Europa. Skulle Marine Le Pen i Frankrike och Geert Wilders i Nederländerna skapa nya politiska jordbävningar efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet? När varken Len Pen eller Wilders lyckades leva upp till den mediala hypen och Frankrike istället valde EU-vännen Emmanuel Macron som ny president var det många som började tala om att nationalistbubblan i Europa hade spruckit.  

Sådana slutsatser är sannolikt förhastade.  

I Österrike har de liberal-konservativa under ledning av Sebastian Kurz just bildat regering med det främlingsfientliga Österrikes frihetsparti (FPÖ). FPÖ och ÖVP bildade koalitionsregering även 1999 efter att Jörg Haiders FPÖ fått rekordsstöd i valet. Då var upprördheten stor i EU över att främlingsfientliga FPÖ tog plats i regeringen och 14 EU-länder svarade med sanktioner. Idag har kritiken tystnat. 

I tyska valet i september röstade nära 13 procent på nationalistpartiet Alternativ för Tyskland (AfD). I östra Tyskland fick AfD 20 procent av rösterna. Regeringsförhandlingarna går trögt och det kan sluta med en ny stor koalition mellan Angela Merkels CDU och de tyska socialdemokraterna, en situation som återigen skulle ge AfD möjlighet att utmåla sig som den enda oppositionen i landet.  

Mycket talar för att 2018 blir ännu ett år präglat av politisk osäkerhet. De långa trenderna pekar mot ökad väljarrörlighet och att de etablerade partierna har svårt att försvara sitt väljarstöd. Det gäller även i Sverige. Och vi lär under året få se nya framgångar för nationalistiska idéer i Europa.  

Vid sidan av Sverige ska parlamentsval hållas i Ungern och i Italien. I Ungern går Viktor Orbán mot en ny valseger. Hans parti Fidesz har egen majoritet i opinionsmätningarna och Ungerns vägran att ta emot en andel av Europas flyktingar, trots krav från till exempel Sverige och Tyskland, ligger fast. I Italien verkar den nuvarande center-vänster-regeringen gå mot ett valnederlag. Majoriteten håller på att tippa över till förmån för högerpopulistiska Five Star-movement tillsammans med en koalition av högernationalistiska partier. Missnöje med flyktinginvandringen i kombination med EU-kritik driver stödet för de italienska nationalisterna.  

Även i Sverige domineras debatten av oro för dåligt fungerande integration, segregation och identitetsfrågor. Vänster-höger-dimensionen i politiken har fått konkurrens av en växande värderingsklyfta mellan liberaler som bejakar globalisering och mångkultur och konservativa väljare som upplever att den svenska kulturen är hotad.  

Det blir ett annorlunda valår. De senaste mätningarna visar att invandring, integration och brottslighet rankas bland de viktigaste frågorna, i kontrast mot 2014 när agendan dominerades av för Sverige mer typiska valfrågor som välfärd, jobb och ekonomi.  

David Ahlin

 

Annonser

”Vår benägenhet att fokusera på det negativa och hotfulla kan leda till uppgivenhet”

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 8 december 2017

Ipsos årliga studie ”Perils of Perception” visar att vi ofta är felinformerade om grundläggande fakta och förhållanden i samhället. Undersökningen, som genomförs i 38 länder, bekräftar också att i likhet med tidigare år finns ett mönster i de felaktiga uppfattningarna – vi tror ofta att läget är värre än det är, och att saker och ting utvecklas åt fel håll.

Några exempel från de svenska resultaten:

  • Vi tror att 20 procent av den svenska befolkningen lider av diabetes. Andelen är ca fem procent.
  • Vi tror att elva procent av tonårstjejer 15 – 19 år föder barn, den verkliga siffran är under en procent.
  • Varannan svensk tror att det begås fler mord idag jämfört med år 2000. Brottsstatistiken visar att nivån är ungefär oförändrad.

Sett över alla 38 länder i undersökningen tror endast sju procent att andelen mord har minskat jämfört med år 2000, trots att statistiken visar att mordfrekvensen sjunker i de allra flesta länder, i genomsnitt har det skett en nedgång med ca 30 procent. Trenden är densamma när det gäller allt från tonårsgraviditeter till terrordåd, många tror att samhällsproblem är värre och mer utbredda än de egentligen är.

Varför är det så?

Vanliga missuppfattningar och svårigheter att förhålla sig till procentandelar och matematik kan förklara en del. Men den viktigaste förklaringen handlar sannolikt om att vi tenderar att överskatta omfattningen av sådant som vi känner oro inför. Och desto mer vi hör och ser om ett samhällsproblem desto vanligare tror vi att det är. Våra hjärnor hanterar negativ och hotfull information annorlunda jämfört med positiva nyheter. Beteendevetenskaplig forskning har visat att vi oftare uppfattar negativa nyheter som något vi behöver reagera på, som en slags skydds- eller överlevnadsmekanism. Negativa nyheter får oss att reagera snabbare och kraftigare.

Vår benägenhet att fokusera på det negativa och hotfulla kan leda till uppgivenhet. Samhällsproblem upplevs så stora och svåra att inget går att göra åt dem. Psykologen Paul Slovic har under lång tid studerat fenomenet ”psychic numbing”, att många människor reagerar med uppgivenhet eller passivitet inför problem och hinder som upplevs som för svåra att överkomma. En slutsats från Slovics forskning är också att vi är mycket mer benägna att ge hjälp till en enskild individ än till en stor grupp människor; kunskap som används varje dag i kampanjer där enskilda människoöden lyfts fram för att väcka känslor och trigga till handling.

Mycket har förbättrats i världen under de senaste decennierna. Färre människor lever i djup fattigdom och svåra sjukdomar har motats tillbaka. Risken med överdrivet fokus på negativa och hotfulla nyheter är att vi tappar tron på att det med gemensamma ansträngningar går att göra något åt stora samhällsproblem.

”Här finns politiska konflikter med stor sprängkraft inför valåret”

Erik Nylund 4 dec 2017.jpgSydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 4 december 2017. Bild: Erik Nylund

Växande välståndsklyftor mellan olika regioner inom länder är viktiga förklaringsfaktorer bakom de senaste årens omvälvande politiska förändringar, t ex Donald Trumps valseger i USA och britternas beslut att lämna EU. Tidigare gav nationella nyckeltal som BNP-tillväxt och nivå på arbetslöshet bra underlag för att förstå den politiska utvecklingen i landet. Men när de regionala klyftorna blir allt djupare räcker de nationella genomsnitten inte längre till. Och klyftorna får politiska konsekvenser.

En ny analys från Financial Times visar att samtliga regioner och orter i Storbritannien med sämst ekonomisk utveckling röstade för att britterna ska lämna EU. Just dessa regioner kommer enligt tidningen också att vara de som drabbas hårdast ekonomiskt av det brittiska utträdet ur EU. De orter och regioner som istället röstade för att landet skulle stanna kvar i EU är däremot enligt analysen bäst rustade för att klara den ekonomiska chock som utträdet sannolikt kommer att innebära.

Analysen i Financial Times illustreras med ett läsvärt reportage från staden Blackpool på den brittiska västkusten. Från Blackpool flyttar välmående och välutbildade människor som är attraktiva på arbetsmarknaden. De flyttar till jobben. Samtidigt går en flyttström åt andra hållet. Stadens låga bostadspriser lockar till sig människor med få jobbmeriter, med svag ekonomi och bräcklig hälsa.

I Blackpool lever 13 procent av invånarna i arbetsför ålder på bidrag som betalas till de som anses för sjuka för att arbeta. Utskrivningen av anti-depressiva läkemedel är bland den högsta i landet. Staden toppar statistiken för fattigdom, övervikt, rökning och alkoholrelaterade sjukdomar. Förväntad medellivslängd, redan i bottenskiktet i Storbritannien, har börjat falla ytterligare.

Städer som Blackpool, och de är många runt om i Europa, hamnar i en negativ spiral. Och den verkar självförstärkande. Länder delas ekonomiskt och socialt, men också politiskt.

Klyftorna mellan dynamiska urbana center och periferi finns förstås även i Sverige.

Den senaste SOM-rapporten från Göteborgs universitet visar till exempel att svenskar som bor på landsbygden oftare anser att Sverige utvecklas åt fel håll, de har lägre förtroende för både regering, riksdag och de politiska partierna och de är mindre nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige.

Ekonomen Kjell A. Norström skapade rubriker i våras när han spådde en fortsatt kraftig urbaniseringstrend och en ekonomisk utarmning av delar av den svenska landsbygden. Skräpytor kallade han de områden i Sverige som står inför en fördjupad ekonomisk och social försvagning.

Är växande regionala välståndsklyftor något oundvikligt som vi bara får acceptera? Eller kan politiska beslut styra utvecklingen i en annan riktning? Här finns politiska konflikter med stor sprängkraft inför det kommande valåret.

 

Nationalister har visat att det finns flera vägar till makt och inflytande

Erik Nylynd 6 nov 2017
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 6 november 2017. Bild: Erik Nylund
Nationalister vädrar åter morgonluft. Och de har visat att det finns flera vägar till makt och inflytande.
I USA kunde outsidern Donald Trump kandidera och vinna i ett öppet primärval. Mot alla odds lyckades Trump ta ett av USA:s två etablerade partier som gisslan och vinna presidentvalet med en nationalistisk och lögnaktig valkampanj som hetsade mot muslimer och mexikaner.
Valet i Österrike nyligen visar på en annan väg till inflytande, mer anpassad för europeiska förhållanden. Främlingsfientliga Frihetspartiet, FPÖ, lyckades sätta agendan för debatten och förmå etablerade partier att ta över dess populistiska och nationalistiska retorik.
Sebastian Kurz, 31 år och ledare för ÖVP, ett av Österrikes två statsbärande partier sedan andra världskriget, kampanjade med förslag att stänga muslimska skolor, att förbjuda heltäckande slöja, att förbjuda finansiering av muslimska samfund och att dra in bidrag till invandrare. Invandring från muslimska länder beskrevs som ett hot mot Europas kristna identitet och kultur. FPÖ klagade till slut på att Sebastian Kurz stal deras politik.
ÖVP blev största parti i valet med drygt 31 procent av rösterna. FPÖ gick framåt och fick 26 procent. Partierna förhandlar nu om ett regeringssamarbete.
Valframgångar för främlingsfientliga populistpartier har ofta förklarats med faktorer som utbredd arbetslöshet och växande sociala klyftor. Men forskning visar att det handlar lika mycket om en strid om värderingar. I en artikel nyligen i New York Times skriver Matthew Goodwin, brittisk professor i statsvetenskap, om ”the value gap”, den växande värderingsklyftan mellan urbana välutbildade liberaler och mer socialt konservativa väljare som lever långt från storstädernas mångkulturella och dynamiska ekonomier.
Samtidigt som etablerade partier har omfamnat jämställdhet, HBTQ-rättigheter och en positiv syn på globalisering har nationalistiska partier i Europa lockat väljare från både höger och vänster. Dessa väljare är förstås olika på många sätt, men de har ofta gemensamt att de bor utanför urbana center, är mindre flyttbenägna, har sällan akademisk utbildning och har mer socialt konservativa värderingar.
Värderingsklyftan syns tydligt även i Sverige. De så kallade TAN-väljarna, de som vill ha mer av nationellt självbestämmande där gränser mellan länder har stor betydelse, som oftare tycker att de svenskar som avviker från majoritetens normer ska anpassa sig och som tycker att det svenska samhället ska ha en gemensam kultur, inte vara mångkulturellt, är färre i storstäderna och fler i mindre orter och kommuner. Och TAN-väljarna lägger ofta sin röst på SD.
Kan Sverigedemokraterna ta samma väg till makt och inflytande som FPÖ i Österrike?
Knappast i närtid. Både Moderaterna och Socialdemokraterna har stängt dörren till samarbete

Daniel Poohl har en läsvärd kommentar till valresultatet i Nederländerna

”Samtidigt kanske ändå valresultatet skvallrar om hur det kommer att se ut i framtiden. Väljarnas röster sprids ut på fler partier. Giganternas tid är förbi. Även om VVD står kvar som största parti så tappar de stöd jämfört med förra valet.
Sex partier ligger lite förenklat runt tio procentstrecket. Politiken fragmenteras. Gamla stridslinjer suddas ut och byts mot nya.

Talande nog gör Socialdemokraterna ett spektakulärt ras. De ser ut att tappa närmare 20 procentenheter. Från vänster kommer det nya initiativet Grön Vänster, en frihetlig röst som skakar om hela vänsterflanken.

Högerpopulismen och rasismen tar en given del av kakan. Fallet Geert Wilders är kanske det mest talande exemplet på att partier som utmålar flyktingar, EU, islam och progressiva värden som ett hot mot nationen kommer att vara en del av det politiska landskapet under överskådlig framtid. Den stora frågan är hur de andra partierna förhåller sig till dem.

Så här kommer troligen politiken se ut framöver. Fler mellanstora partier. Nya partier som kan orientera sig i vår tids stora frågor. Och en högerpopulism som inte försvinner, bara för att man försöker låta lite mer som den”

Hela analysen:  http://expo.se/2017/valet-i-nederlanderna–borjan-pa-ett-segerrecept-mot-extremhogern_7282.html