Politiker som attackerar demokratiska institutioner väljs till makten

Erik Nylund 27 mars 2018.jpgSydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 26 mars 2018

Morgonen efter det så kallade valet i Ryssland skrev Matteo Salvini en grattishälsning på Twitter. ”Bra jobbat presidenten!” Till sin tweet hade Salvini valt en trevlig bild på en nöjd Vladimir Putin.

Matteo Salvini är partiledare för det italienska högerpartiet Lega och en av två segrare i det italienska valet häromveckan. EU-negativa Lega, som har en historia av att hetsa mot muslimer, blev största högerparti i valet före Silvio Berlusconis Forza Italia (ja, han är tillbaka).

Största parti i valet, med marginal, blev Femstjärnerörelsen som startades av komikern Beppe Grillo. Partiet säger sig vara för folket och mot eliten och vill införa direktomröstningar om politiska frågor på nätet. Företrädare för både Lega och Femstjärnerörelsen har uttryckt sig sympatiskt om president Putin.

Valets två segrare har inte mycket gemensamt förutom kritiken mot ”eliterna i Bryssel”. Det tidigare regeringspartiet, Socialdemokraterna, gjorde ett uselt val. Få begriper hur det ska gå att bilda en regering av denna italienska soppa av populister.

Och Berlusconi är kvar. Han är sig lik, men framstår idag närmast som en mittenpolitiker eftersom andra ännu mer extrema personer har klivit fram i hans spår.

Många är upprörda över hur Donald Trump bär sig åt i USA. Men de flesta jag talar med verkar tänka att visst, mannen är en skam, men snart röstas han bort. Saker och ting kommer att återgå till det normala.

Var inte så säker. Se på Italien. Se vad som händer när normer krossas och gränser för vad som räknas som acceptabelt beteende flyttas. Berlusconi visade vägen. När förtroendet för demokratiska institutioner försvagas är det svårt att reparera skadorna. Istället hamnar man i en spiral där politiker tar till allt mer extrema sätt för att väcka uppmärksamhet, ilska och engagemang.

Donald Trump är på många sätt en arvtagare till Silvio Berlusconi. De lyckas båda utnyttja en frustration och ilska bland väljare mot ett etablissemang som uppfattas som korrupt och utan förmåga att lösa landets problem. De ses av många väljare som folkets man i kamp mot den korrumperade makten. De utnyttjar missnöje med invandring, ekonomisk stagnation med växande ekonomiska skillnader mellan olika delar av landet och en bråddjup värderingsklyfta mellan storstäder och landsbygd.

När de får makt så fortsätter de att sänka nivån. De ljuger. De brutaliserar språket, attackerar domare och rättsväsende och svingar vilt mot fria medier.

Vi har några villiga och radikala arvtagare till Berlusconi även i Sverige. Deras agenda handlar om att definiera ut människor från det svenska. De ställer grupp mot grupp och hävdar att varje krona som går till integration av nyanlända flyktingar är en stulen krona från landets fattiga pensionärer. De hetsar mot journalister. De tror på politiska konspirationer och de sneglar beundrande på auktoritära ledare.

Ta inte demokratin för given i höst.

 

Annonser

Var snäll mot din hjärna, ta en paus från mobilen

Erik Nylund 25 feb 2018Kolumn i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 26 februari 2018 (Bild: Erik Nylund)

Det kommer alltmer spännande forskning om hur teknologi och sociala medier påverkar våra liv och våra relationer. Som du säkert redan misstänkt är våra hjärnor inte riktigt anpassade för en tillvaro med ständig uppkoppling och stimulans. Vi blir stressade och oroliga att missa något, förlorar förmågan att fokusera och får mindre gjort. Både i arbetslivet och i skolan leder multi-tasking till mer stress och sämre prestationer.

Ett meddelande visas på skärmen, telefonen vibrerar eller plingar till. Ett nytt mail dyker upp och en röd symbol väcker vår nyfikenhet. Oavsett om du sitter vid skrivbordet och försöker göra klart en arbetsuppgift eller om du ligger hemma i soffan och läser en bok så tappar du koncentrationen och det tar en lång stund innan du åter kan fokusera på vad du gjorde innan.

Kanske har du också kommit på dig själv med att, utan någon särskild anledning, avbryta det du gör och sträcka dig efter mobilen. För att kolla Facebook eller någon av dina appar. Den ständiga strömmen av meddelanden, notifications och likes skapar ett sug efter mer bekräftelse. Har någon gillat min uppdatering? Har någon försökt nå mig? Telefonen är full av små belöningar.

Om du upplever att du ständigt blir avbruten av teknologi, frivilligt och ofrivilligt, så är du i alla fall inte ensam. Enligt flera mätningar så fingrar vi på våra mobiler i snitt över hundra gånger om dygnet.

Neuroforskaren Adam Gazzaley och psykologen Larry Rosen föreslog nyligen i tidskriften Behavioral Scientist några strategier för att skydda hjärnan från störningsmoment och få mer tid till det som är viktigt i livet.

Synliggör och försök att bli medveten om ditt beteende. Uppskatta hur mycket tid du ägnar åt olika sociala medier. Blir du ofta avbruten av mail och meddelanden från sociala medier? Plockar du upp telefonen oftare än du kanske vill och behöver?

Gör förändringar i din närmiljö. Tysta din mobil. Stäng av alla ljud, vibrationer och signaler. Om du inte kan motstå dragningskraften, lämna mobilen i ett annat rum. Lägg den åtminstone utanför synhåll. En studie som refereras visar att bara närvaron av telefonen, att den finns inom räckhåll, leder till sämre koncentration och prestation.

Om du jobbar med dator, stäng ner alla program som du inte använder. Om du behöver ha Internet öppet, använd ett fönster i taget. Stäng av mailen. Bestäm i förväg när under dagen du ska svara på e-mail.

Städa undan allt material på skrivbordet som inte har med den aktuella arbetsuppgiften att göra. Om det går, hitta en tyst och lugn miljö.

Hitta nya sätt att bekämpa tristessen. Ta planerade pauser. En kort promenad utomhus. Träna. Eller ta en tupplur.

Det är svårt att ändra ett invant beteende. Men det kan vara värt det.

Är du redo för digital detox?

/ David Ahlin

Nya vägar och fler datakällor – hur kan vi kombinera det nya med det etablerade?

bild share of voice M 2017Anförande Kvalitetsseminariet 15 februari 2018

Undersökningsbranschen är mitt i en omvälvning med hög förändringstakt pådriven av digitaliseringen och människors förändrade beteenden och vanor. Här försöker jag ge min bild av nuläget och säga något om vad jag ser skymtar runt hörnet för branschen.

De senaste åren har präglats av flera oväntade och omtumlande politiska händelser. Britternas beslut att lämna EU och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har skakat om, oavsett om perspektivet är undersökarens eller den politiskt intresserade medborgarens.

Snabbt satte sig bilden att undersökare och experter av olika slag hade misslyckats med att förutse dessa valresultat. Nu vet vi att den beskrivningen är onyanserad och delvis felaktig, men för många människor har det blivit en sanning. Att mätningarna visade fel.

För oss undersökare blev 2016 ett år av granskning och ifrågasättande. De sammanvägningar av mätningar som varit så träffsäkra, till exempel Nate Silvers modeller, och de stora mediebolagens prognoser och tal om sannolikheter fick människor över hela världen att tro att valutgången både i USA och i Storbritannien var given. Odds-sättarna och spelbolagen hängde på.

Och så kom valresultaten som en chock.

Om 2016 innebar ifrågasättande så bjöd 2017 på ett antal val i Europa med träffsäkra mätningar. Nederländerna, Frankrike och Norge för att nämna några exempel. Men att mätningarna fungerade väl skapade ingen särskild uppmärksamhet.

Jag har ofta fått frågan: Har ni undersökare dragit några slutsatser efter Brexit och Trump? Har ni lärt er något?

Ja, det har vi. Både när det gäller metoder och hur våra samarbeten med medier som publicerar resultaten bör gå till. Och sannolikt har granskningen som följde bidragit till mer av självrannsakan och att undersökare runt om i världen ser på den egna verksamheten med mer kritisk blick.

En snabb teknisk utveckling, nya kommunikationsvanor och större skillnader i beteende mellan yngre och äldre är några faktorer som har bidragit till att det har blivit svårare att nå och intervjua ett representativt urval av befolkningen, både i Sverige och i många andra länder.

De praktiska problemen för undersökare har blivit fler och många undersökningar genomförs numera med metoder som ligger längre från den klassiska sampling-teorin.

Till att börja med har vi bristande urvalstäckning. Våra tester av olika urvalskällor visar att vi misslyckas med att hitta kontaktuppgifter till en del av urvalet. Vi får ett täckningsfel framförallt bland yngre personer som saknar fast telefon och där användning av mobiler med kontantkort är vanligare. Dessa personer har alltså ingen möjlighet att bli tillfrågade att delta i våra undersökningar.

Sedan har vi trenden mot mer bortfall. Bortfallet har ökat år för år under en längre tid och dessutom har skillnaderna mellan yngre och äldre blivit större.

För 20 år sedan hade fortfarande de flesta hushåll ett fast telefonabonnemang och ett samtal till hemtelefonen var ett naturligt sätt att kontakta ett hushåll, oavsett respondentens ålder. Många svenska hem hade en telefon och en telefonkatalog på en bänk i hallen.

Idag är telefonin individualiserad. De flesta av våra intervjuer genomförs över mobiltelefon. Telefonen har på några decennier förvandlats från hushållets gemensamma, tekniskt enkla apparat till den smarta mobilen som blivit en ständig följeslagare för kommunikation och underhållning. Även inne på toaletten enligt flera undersökningar!

Bortfallet är också ojämnt fördelat på andra sätt. När vi på Ipsos i efterhand analyserade våra mätningar inför senaste riksdagsvalet så kunde vi se att vi hade ett systematiskt högre bortfall i starka SD-områden och lägre bortfall i starka MP-områden. Socioekonomiska och politiska faktorer har betydelse.

Med smarta mobiler kommer nya smarta appar, som Truecaller och andra samtalsblockerare. Appar som automatiskt filtrerar bort oombedda telefonsamtal och samtal från okända nummer.

Enligt en ny undersökning från Demoskop uppger 60 procent av svenskarna att de sällan eller aldrig svarar när de blir uppringda av ett okänt nummer. Och 30 procent uppger att de har installerat mobil-appar som automatiskt blockerar samtal och sms från nummer som ej är kända.

Många svarar inte i telefon. Och då kan de heller inte komma med i våra telefonrekryterade respondentpaneler.

Hur når vi dessa respondenter idag?

För 10 – 15 år sedan genomfördes de flesta publicerade opinionsundersökningar på ungefär samma vis. Idag har vi tvärt om en stor metodvariation. En flora av olika metoder används. Telefon mixas med webb. Olika urvalskällor blandas. Nya idéer för att efterbearbeta data har introducerats. Respondenter rekryteras till paneler på olika sätt.

Och skattningarna av partiernas stöd spretar därefter. I november skattade SCB stödet för Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna till 33 procent respektive 15 procent. Enligt Sentio var stödet för dessa partier 27 procent och 22 procent och enligt YouGov 25 procent respektive 21 procent.

Är stödet för Socialdemokraterna 33 procent, som SCB hävdar, eller 25 procent som YouGov rapporterar? Det är en viss skillnad.

Vem ska man lita på, undrar kanske en intresserad tidningsläsare.

För några veckor sedan svarade jag på ett brev från en auktoritet inom statistikerkåren, tidigare verksam vid SCB.

I sitt brev skriver han att de undersökningar som Ipsos och andra institut genomför i respondentpaneler saknar vetenskapligt stöd. Att undersökningsresultat presenteras som fakta i media, men att metoderna som används är ovetenskapliga.

Han uttrycker en oro för att vi tummar på kvaliteten och att medier som berättar om våra resultat ska basunera ut fake news istället för korrekta skattningar av partisympatier, förtroendenivåer och annat.

Och visst har min brevskrivare en poäng. En del av de nya metoderna har svagare vetenskapligt stöd jämfört med undersökningar som genomförs enligt klassisk samplingteori.

Och jag delar till viss del hans oro. Det vi känner till om de olika felkällorna, som täckningsproblem, stort bortfall och så vidare, talar för att riskerna för fel borde vara större än tidigare.

Det måste vara förvirrande för läsare och tittare som tar del av dessa skattningar som spretar åt olika håll. Konspirationsteorier om mörkning och tillrättaläggning frodas på nätet. Det är inte ett dugg förvånande.

Man kan ta fram storsläggan och kalla det ovetenskapligt. Men såhär ser verkligheten ut. Det har blivit krångligare. Lösningen är inte att sluta undersöka.

Så vad är lösningen?

Vi kommer inte i närtid att hitta en optimal metod som löser alla problem. Men vi får fortsätta att pröva och utveckla, med öppet sinne. Sträva efter bättre transparens och mer kunskapsdelning mellan oss undersökare samt i relation till forskare.

Redaktionsledningar och utgivare har också en viktig roll.

Medier som beställer och publicerar väljarbarometrar och andra undersökningar bör sätta sig in i hur undersökningarna genomförs och vilka felkällorna är. Och det finns en stor förbättringspotential när det handlar om att upplysa läsare och tittare om att de skattningar som publiceras är förknippade med osäkerhet. Varje månad kommer nya exempel där journalister och kommentatorer drar stora växlar på mycket små förändringar från månad till månad, förändringar som ofta handlar om rena slumpvariationer.

I sina bästa stunder kan opinionsundersökningar bidra med kunskap om samhället och informera både medborgare och makthavare om väljarkårens åsikter i aktuella samhällsfrågor. Sådan information kan vara betydelsefull som beslutsunderlag, och har ett demokratiskt värde, både för vanliga väljare och för politiska beslutsfattare.

Just den aspekten, vad dessa undersökningar egentligen bidrar med, kommer ofta bort i diskussionen om metoder och huruvida man kan lita på mätningarna. Det är frågor som borde lyftas oftare, både av undersökare och av redaktionsledningar.

Digitaliseringen har förändrat beteenden och vanor och har kanske gjort vårt jobb svårare. Men samtidigt har nya möjligheter öppnats. Idag kan information från fler datakällor användas för att komplettera våra traditionella kvantitativa enkätundersökningar.

Undersökningar är fortfarande basen i vårt jobb. Men sökdata och inlägg i sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter bör plockas in som komplement för att fördjupa analysen.

Utmaningen framåt för oss undersökare är dubbel.

Vi bör fortsätta att utveckla och förfina de etablerade metoderna och hitta nya vägar att nå respondenterna. Samtidigt behöver vi lära oss hur analys av fritext, bilder, video och sökdata kan kombineras med det etablerade för att ge en rik och allsidig belysning av frågeställningar.

Låt mig nämna tre exempel på hur nya datakällor kan användas som komplement:

Den Washington-baserade tankesmedjan Brookings Institution släppte nyligen något de kallar en ”big data analysis” med titeln ”What Internet search data reveals about Donald Trump’s first year in office”

Några slutsatser från studien:

  1. Allmänhetens intresse för Donald Trump har minskat successivt under 2017. Antalet sökningar har minskat till ca 20 procent av mängden sökningar under den vecka han svors in som president
  2. Det finns tydliga skillnader mellan delstater och mellan städer när det gäller vilka sakområden som intresserar väljarna i relation till president Trump
  3. Antalet sökningar på Donald Trump och riksrätt har ökat kontinuerligt sedan han tillträdde

Brookings visar att analys av sökdata är ett effektivt sätt att identifiera trender. Nya trender kan upptäckas snabbare än i traditionella undersökningar eftersom informationen skapas och samlas in live, i realtid.

Enligt ett känt exempel ska det vara möjligt att följa Google-sökningar på ordet influensa och på så sätt upptäcka var i världen som influensaepidemier håller på att bryta ut.

Sökdata visar vad som engagerar människor och hur intressen för ämnen och personer förändras över tid. Mängden data gör det möjligt att analysera och bryta på variabler som till exempel geografiska regioner. Begränsningen handlar om att sökdata visar intresset för en fråga, och i viss mån intensiteten i intresset, men kanske inte riktningen, vad människor tycker och tänker.

Ett gäng Ipsos-kollegor från kontoren i Mexico City och Washington håller just nu på att ta sig an det mexikanska presidentvalet och de har valt att satsa på en kombination av undersökningar med etablerade metoder och analyser av data från andra källor.

”We are going to use a whole lot of data streams.. “ säger min kollega Chris Jackson i Washington när han berättar om planerna under ett Skype-samtal. Programmet inför valet innefattar bland annat

  1. Större basundersökning med personliga intervjuer baserade på befolkningsurval
  2. Daglig tracking-undersökning med telefonintervjuer
  3. Analyser av inlägg och kommentarer i sociala medier för att fånga trender och väljarnas bild av kandidaterna
  4. Analys av ekonomiska indikatorer som tillväxt, arbetslöshet et cetera

Sedan ska teamet försöka väva samman informationen från de olika datakällorna och skapa prognoser för valutgången i olika delar av Mexiko. Ett ambitiöst och innovativt program, samtidigt ett visst risktagande eftersom de introducerar subjektivitet och nya möjliga felkällor.

Och så ett exempel från Sverige.

Kantar Sifo har just lanserat ett verktyg för att analysera det politiska samtalet på sociala medier. Ambitionen är att fånga vad som sägs om partierna och de politiska sakfrågorna.

Den första analys som presenterats avser september – oktober 2017 och bygger på ca 1 miljon inlägg och artiklar från Twitter, Instagram, Facebook och redaktionella medier. Analysen fokuserar på hur stort utrymme partier och partiledare får i sociala medier, inom vilka ämnen och sakområden som partierna och partiledarna syns och hörs samt hur tonen var gentemot partier och partiledare.

Analysen kompletterar de traditionella mätningarna om sakfrågor och visar bland annat att invandring och integration är det politiska sakområde som engagerat mest under mätperioden. Frågan har toppat både Twitter, Facebook och de redaktionella mediernas agenda.

Näst största fråga under perioden är brottslighet, lag och ordning. Diskussionerna har kretsat kring situationen för polisen, förslag om hårdare straff, övergrepp kopplade till MeToo samt våldsbrott och skjutningar.

Vad blir nästa steg? Jag har några hypoteser:

  • Förväntningar och krav på snabbhet kommer bara att öka. Från kunder, från respondenter, från medier
  • Integration av information från olika datakällor kommer att bli normen. Vi har bara sett början
  • Enligt Ipsos Tech Tracker ägnar britter under 30 år mer än 24 timmar i veckan åt sina smart phones. Och det var 2016. Mobilen kommer att stå i centrum för det mesta vi gör framåt
  • Passiv datainsamling kommer att bli en nyckelfaktor

Genom applikationer i telefonen kan vi registrera plats, var en person är, hur hon rör sig, vem hon är tillsammans med, vilka appar hon använder, vilken media hon konsumerar, vad hon gör online, vad hon söker efter, vilka sociala medier hon använder.

Smarta mobiler kan ljudlöst och diskret registrera allt vi gör.

Men den personliga integriteten då?

Det är en annan artikel.

 

Av David Ahlin

Vad är alternativet i regeringsfrågan?

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 29 januari 2018

En del politiker verkar fortfarande intala sig själva att saker och ting fungerar ungefär som förr. Att det blå laget står mot det röda och att regeringsfrågan bara handlar om Sverige ska styras av en borgerlig regering eller av en socialdemokratiskt ledd regering med stöd av vänstern (och på senare tid även Miljöpartiet).  

Men verkligheten är en annan, både i Sverige och i våra grannländer. Nationalistiska och invandringskritiska partier har etablerat sig i vågmästarposition med brett stöd. I Österrike har Frihetspartiet just bildat regering med borgerliga ÖVP, i andra länder vinner partierna inflytande som stödparti till regeringen (Danmark) eller som agendapåverkande opposition (som i Sverige).

 I snart åtta år har Sverige letts av två minoritetsregeringar som båda haft svårt att driva igenom sin politik. Minoritetsregering är förvisso normalläget i Sverige, men regeringar som inte kan bygga en majoritet i riksdagen när de verkligen behöver det är något nytt.

 Senaste påminnelsen om hur det numera fungerar i riksdagen kom häromveckan. Den rödgröna regeringen presenterar ett förslag om nya regler för privat drivna välfärdsföretag som redan på förhand är dödförklarat av riksdagens samlade opposition, förutom av Vänsterpartiet förstås som pressat en motvillig regering att lägga fram förslaget.

 Situationen med stukade, lätt handlingsförlamade regeringar som får stryk i riksdagen, utan att någon annan riksdagsmajoritet står redo att ta över, har sannolikt bidragit till ett kraftigt försämrat förtroende bland väljarna för riksdagen som demokratisk institution. År 2010 hade 55 procent av svenskarna förtroende för riksdagen. 2017 visade samma mätning, Förtroendebarometern från Göteborgs universitet, att förtroendet hade rasat till 34 procent.

 Den traditionella blockpolitiken har ersatts av en mer komplicerad karta där Sverigedemokraterna har inflytande både över vilka förslag som röstas igenom, och kanske ännu viktigare, över vilka förslag som överhuvudtaget läggs fram. Att inte mindre än tre riksdagspartier nu hänger på gärdsgården till riksdagen spär på osäkerheten i regeringsfrågan.

 Så vad är alternativet? Tanken på en storkoalition av tysk modell är svårsmält för både Socialdemokraterna och Moderaterna och bör ses som en osannolik lösning. Åtminstone för nästa mandatperiod. Men det utesluter inte andra former av samarbete.

 Socialdemokraterna och Moderaterna står på sätt och vis inför samma vägval. Partierna kan börja samarbeta mer med varandra för att säkra stöd för delar av den egna politiken. Politiskt ligger S och M nära varandra i frågor som till exempel invandring och brottsbekämpning. Eller så kan de välja att gå den danska vägen och börja kohandla med Sverigedemokraterna.

 Kanske upplevs situationen bland partiaktiva som att välja mellan pest eller kolera. Men är det inte just det som är politik? Att välja.

 

Mer politisk osäkerhet väntar i Europa

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 3 januari 2018. Bild: Erik Nylund

2017 beskrevs som ett ödesår för de liberala demokratierna i Europa. Skulle Marine Le Pen i Frankrike och Geert Wilders i Nederländerna skapa nya politiska jordbävningar efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet? När varken Len Pen eller Wilders lyckades leva upp till den mediala hypen och Frankrike istället valde EU-vännen Emmanuel Macron som ny president var det många som började tala om att nationalistbubblan i Europa hade spruckit.  

Sådana slutsatser är sannolikt förhastade.  

I Österrike har de liberal-konservativa under ledning av Sebastian Kurz just bildat regering med det främlingsfientliga Österrikes frihetsparti (FPÖ). FPÖ och ÖVP bildade koalitionsregering även 1999 efter att Jörg Haiders FPÖ fått rekordsstöd i valet. Då var upprördheten stor i EU över att främlingsfientliga FPÖ tog plats i regeringen och 14 EU-länder svarade med sanktioner. Idag har kritiken tystnat. 

I tyska valet i september röstade nära 13 procent på nationalistpartiet Alternativ för Tyskland (AfD). I östra Tyskland fick AfD 20 procent av rösterna. Regeringsförhandlingarna går trögt och det kan sluta med en ny stor koalition mellan Angela Merkels CDU och de tyska socialdemokraterna, en situation som återigen skulle ge AfD möjlighet att utmåla sig som den enda oppositionen i landet.  

Mycket talar för att 2018 blir ännu ett år präglat av politisk osäkerhet. De långa trenderna pekar mot ökad väljarrörlighet och att de etablerade partierna har svårt att försvara sitt väljarstöd. Det gäller även i Sverige. Och vi lär under året få se nya framgångar för nationalistiska idéer i Europa.  

Vid sidan av Sverige ska parlamentsval hållas i Ungern och i Italien. I Ungern går Viktor Orbán mot en ny valseger. Hans parti Fidesz har egen majoritet i opinionsmätningarna och Ungerns vägran att ta emot en andel av Europas flyktingar, trots krav från till exempel Sverige och Tyskland, ligger fast. I Italien verkar den nuvarande center-vänster-regeringen gå mot ett valnederlag. Majoriteten håller på att tippa över till förmån för högerpopulistiska Five Star-movement tillsammans med en koalition av högernationalistiska partier. Missnöje med flyktinginvandringen i kombination med EU-kritik driver stödet för de italienska nationalisterna.  

Även i Sverige domineras debatten av oro för dåligt fungerande integration, segregation och identitetsfrågor. Vänster-höger-dimensionen i politiken har fått konkurrens av en växande värderingsklyfta mellan liberaler som bejakar globalisering och mångkultur och konservativa väljare som upplever att den svenska kulturen är hotad.  

Det blir ett annorlunda valår. De senaste mätningarna visar att invandring, integration och brottslighet rankas bland de viktigaste frågorna, i kontrast mot 2014 när agendan dominerades av för Sverige mer typiska valfrågor som välfärd, jobb och ekonomi.  

David Ahlin

 

”Vår benägenhet att fokusera på det negativa och hotfulla kan leda till uppgivenhet”

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 8 december 2017

Ipsos årliga studie ”Perils of Perception” visar att vi ofta är felinformerade om grundläggande fakta och förhållanden i samhället. Undersökningen, som genomförs i 38 länder, bekräftar också att i likhet med tidigare år finns ett mönster i de felaktiga uppfattningarna – vi tror ofta att läget är värre än det är, och att saker och ting utvecklas åt fel håll.

Några exempel från de svenska resultaten:

  • Vi tror att 20 procent av den svenska befolkningen lider av diabetes. Andelen är ca fem procent.
  • Vi tror att elva procent av tonårstjejer 15 – 19 år föder barn, den verkliga siffran är under en procent.
  • Varannan svensk tror att det begås fler mord idag jämfört med år 2000. Brottsstatistiken visar att nivån är ungefär oförändrad.

Sett över alla 38 länder i undersökningen tror endast sju procent att andelen mord har minskat jämfört med år 2000, trots att statistiken visar att mordfrekvensen sjunker i de allra flesta länder, i genomsnitt har det skett en nedgång med ca 30 procent. Trenden är densamma när det gäller allt från tonårsgraviditeter till terrordåd, många tror att samhällsproblem är värre och mer utbredda än de egentligen är.

Varför är det så?

Vanliga missuppfattningar och svårigheter att förhålla sig till procentandelar och matematik kan förklara en del. Men den viktigaste förklaringen handlar sannolikt om att vi tenderar att överskatta omfattningen av sådant som vi känner oro inför. Och desto mer vi hör och ser om ett samhällsproblem desto vanligare tror vi att det är. Våra hjärnor hanterar negativ och hotfull information annorlunda jämfört med positiva nyheter. Beteendevetenskaplig forskning har visat att vi oftare uppfattar negativa nyheter som något vi behöver reagera på, som en slags skydds- eller överlevnadsmekanism. Negativa nyheter får oss att reagera snabbare och kraftigare.

Vår benägenhet att fokusera på det negativa och hotfulla kan leda till uppgivenhet. Samhällsproblem upplevs så stora och svåra att inget går att göra åt dem. Psykologen Paul Slovic har under lång tid studerat fenomenet ”psychic numbing”, att många människor reagerar med uppgivenhet eller passivitet inför problem och hinder som upplevs som för svåra att överkomma. En slutsats från Slovics forskning är också att vi är mycket mer benägna att ge hjälp till en enskild individ än till en stor grupp människor; kunskap som används varje dag i kampanjer där enskilda människoöden lyfts fram för att väcka känslor och trigga till handling.

Mycket har förbättrats i världen under de senaste decennierna. Färre människor lever i djup fattigdom och svåra sjukdomar har motats tillbaka. Risken med överdrivet fokus på negativa och hotfulla nyheter är att vi tappar tron på att det med gemensamma ansträngningar går att göra något åt stora samhällsproblem.

”Här finns politiska konflikter med stor sprängkraft inför valåret”

Erik Nylund 4 dec 2017.jpgSydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 4 december 2017. Bild: Erik Nylund

Växande välståndsklyftor mellan olika regioner inom länder är viktiga förklaringsfaktorer bakom de senaste årens omvälvande politiska förändringar, t ex Donald Trumps valseger i USA och britternas beslut att lämna EU. Tidigare gav nationella nyckeltal som BNP-tillväxt och nivå på arbetslöshet bra underlag för att förstå den politiska utvecklingen i landet. Men när de regionala klyftorna blir allt djupare räcker de nationella genomsnitten inte längre till. Och klyftorna får politiska konsekvenser.

En ny analys från Financial Times visar att samtliga regioner och orter i Storbritannien med sämst ekonomisk utveckling röstade för att britterna ska lämna EU. Just dessa regioner kommer enligt tidningen också att vara de som drabbas hårdast ekonomiskt av det brittiska utträdet ur EU. De orter och regioner som istället röstade för att landet skulle stanna kvar i EU är däremot enligt analysen bäst rustade för att klara den ekonomiska chock som utträdet sannolikt kommer att innebära.

Analysen i Financial Times illustreras med ett läsvärt reportage från staden Blackpool på den brittiska västkusten. Från Blackpool flyttar välmående och välutbildade människor som är attraktiva på arbetsmarknaden. De flyttar till jobben. Samtidigt går en flyttström åt andra hållet. Stadens låga bostadspriser lockar till sig människor med få jobbmeriter, med svag ekonomi och bräcklig hälsa.

I Blackpool lever 13 procent av invånarna i arbetsför ålder på bidrag som betalas till de som anses för sjuka för att arbeta. Utskrivningen av anti-depressiva läkemedel är bland den högsta i landet. Staden toppar statistiken för fattigdom, övervikt, rökning och alkoholrelaterade sjukdomar. Förväntad medellivslängd, redan i bottenskiktet i Storbritannien, har börjat falla ytterligare.

Städer som Blackpool, och de är många runt om i Europa, hamnar i en negativ spiral. Och den verkar självförstärkande. Länder delas ekonomiskt och socialt, men också politiskt.

Klyftorna mellan dynamiska urbana center och periferi finns förstås även i Sverige.

Den senaste SOM-rapporten från Göteborgs universitet visar till exempel att svenskar som bor på landsbygden oftare anser att Sverige utvecklas åt fel håll, de har lägre förtroende för både regering, riksdag och de politiska partierna och de är mindre nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige.

Ekonomen Kjell A. Norström skapade rubriker i våras när han spådde en fortsatt kraftig urbaniseringstrend och en ekonomisk utarmning av delar av den svenska landsbygden. Skräpytor kallade han de områden i Sverige som står inför en fördjupad ekonomisk och social försvagning.

Är växande regionala välståndsklyftor något oundvikligt som vi bara får acceptera? Eller kan politiska beslut styra utvecklingen i en annan riktning? Här finns politiska konflikter med stor sprängkraft inför det kommande valåret.