”Vår benägenhet att fokusera på det negativa och hotfulla kan leda till uppgivenhet”

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 8 december 2017

Ipsos årliga studie ”Perils of Perception” visar att vi ofta är felinformerade om grundläggande fakta och förhållanden i samhället. Undersökningen, som genomförs i 38 länder, bekräftar också att i likhet med tidigare år finns ett mönster i de felaktiga uppfattningarna – vi tror ofta att läget är värre än det är, och att saker och ting utvecklas åt fel håll.

Några exempel från de svenska resultaten:

  • Vi tror att 20 procent av den svenska befolkningen lider av diabetes. Andelen är ca fem procent.
  • Vi tror att elva procent av tonårstjejer 15 – 19 år föder barn, den verkliga siffran är under en procent.
  • Varannan svensk tror att det begås fler mord idag jämfört med år 2000. Brottsstatistiken visar att nivån är ungefär oförändrad.

Sett över alla 38 länder i undersökningen tror endast sju procent att andelen mord har minskat jämfört med år 2000, trots att statistiken visar att mordfrekvensen sjunker i de allra flesta länder, i genomsnitt har det skett en nedgång med ca 30 procent. Trenden är densamma när det gäller allt från tonårsgraviditeter till terrordåd, många tror att samhällsproblem är värre och mer utbredda än de egentligen är.

Varför är det så?

Vanliga missuppfattningar och svårigheter att förhålla sig till procentandelar och matematik kan förklara en del. Men den viktigaste förklaringen handlar sannolikt om att vi tenderar att överskatta omfattningen av sådant som vi känner oro inför. Och desto mer vi hör och ser om ett samhällsproblem desto vanligare tror vi att det är. Våra hjärnor hanterar negativ och hotfull information annorlunda jämfört med positiva nyheter. Beteendevetenskaplig forskning har visat att vi oftare uppfattar negativa nyheter som något vi behöver reagera på, som en slags skydds- eller överlevnadsmekanism. Negativa nyheter får oss att reagera snabbare och kraftigare.

Vår benägenhet att fokusera på det negativa och hotfulla kan leda till uppgivenhet. Samhällsproblem upplevs så stora och svåra att inget går att göra åt dem. Psykologen Paul Slovic har under lång tid studerat fenomenet ”psychic numbing”, att många människor reagerar med uppgivenhet eller passivitet inför problem och hinder som upplevs som för svåra att överkomma. En slutsats från Slovics forskning är också att vi är mycket mer benägna att ge hjälp till en enskild individ än till en stor grupp människor; kunskap som används varje dag i kampanjer där enskilda människoöden lyfts fram för att väcka känslor och trigga till handling.

Mycket har förbättrats i världen under de senaste decennierna. Färre människor lever i djup fattigdom och svåra sjukdomar har motats tillbaka. Risken med överdrivet fokus på negativa och hotfulla nyheter är att vi tappar tron på att det med gemensamma ansträngningar går att göra något åt stora samhällsproblem.

Annonser

”Här finns politiska konflikter med stor sprängkraft inför valåret”

Erik Nylund 4 dec 2017.jpgSydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 4 december 2017. Bild: Erik Nylund

Växande välståndsklyftor mellan olika regioner inom länder är viktiga förklaringsfaktorer bakom de senaste årens omvälvande politiska förändringar, t ex Donald Trumps valseger i USA och britternas beslut att lämna EU. Tidigare gav nationella nyckeltal som BNP-tillväxt och nivå på arbetslöshet bra underlag för att förstå den politiska utvecklingen i landet. Men när de regionala klyftorna blir allt djupare räcker de nationella genomsnitten inte längre till. Och klyftorna får politiska konsekvenser.

En ny analys från Financial Times visar att samtliga regioner och orter i Storbritannien med sämst ekonomisk utveckling röstade för att britterna ska lämna EU. Just dessa regioner kommer enligt tidningen också att vara de som drabbas hårdast ekonomiskt av det brittiska utträdet ur EU. De orter och regioner som istället röstade för att landet skulle stanna kvar i EU är däremot enligt analysen bäst rustade för att klara den ekonomiska chock som utträdet sannolikt kommer att innebära.

Analysen i Financial Times illustreras med ett läsvärt reportage från staden Blackpool på den brittiska västkusten. Från Blackpool flyttar välmående och välutbildade människor som är attraktiva på arbetsmarknaden. De flyttar till jobben. Samtidigt går en flyttström åt andra hållet. Stadens låga bostadspriser lockar till sig människor med få jobbmeriter, med svag ekonomi och bräcklig hälsa.

I Blackpool lever 13 procent av invånarna i arbetsför ålder på bidrag som betalas till de som anses för sjuka för att arbeta. Utskrivningen av anti-depressiva läkemedel är bland den högsta i landet. Staden toppar statistiken för fattigdom, övervikt, rökning och alkoholrelaterade sjukdomar. Förväntad medellivslängd, redan i bottenskiktet i Storbritannien, har börjat falla ytterligare.

Städer som Blackpool, och de är många runt om i Europa, hamnar i en negativ spiral. Och den verkar självförstärkande. Länder delas ekonomiskt och socialt, men också politiskt.

Klyftorna mellan dynamiska urbana center och periferi finns förstås även i Sverige.

Den senaste SOM-rapporten från Göteborgs universitet visar till exempel att svenskar som bor på landsbygden oftare anser att Sverige utvecklas åt fel håll, de har lägre förtroende för både regering, riksdag och de politiska partierna och de är mindre nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige.

Ekonomen Kjell A. Norström skapade rubriker i våras när han spådde en fortsatt kraftig urbaniseringstrend och en ekonomisk utarmning av delar av den svenska landsbygden. Skräpytor kallade han de områden i Sverige som står inför en fördjupad ekonomisk och social försvagning.

Är växande regionala välståndsklyftor något oundvikligt som vi bara får acceptera? Eller kan politiska beslut styra utvecklingen i en annan riktning? Här finns politiska konflikter med stor sprängkraft inför det kommande valåret.

 

Nationalister har visat att det finns flera vägar till makt och inflytande

Erik Nylynd 6 nov 2017
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 6 november 2017. Bild: Erik Nylund
Nationalister vädrar åter morgonluft. Och de har visat att det finns flera vägar till makt och inflytande.
I USA kunde outsidern Donald Trump kandidera och vinna i ett öppet primärval. Mot alla odds lyckades Trump ta ett av USA:s två etablerade partier som gisslan och vinna presidentvalet med en nationalistisk och lögnaktig valkampanj som hetsade mot muslimer och mexikaner.
Valet i Österrike nyligen visar på en annan väg till inflytande, mer anpassad för europeiska förhållanden. Främlingsfientliga Frihetspartiet, FPÖ, lyckades sätta agendan för debatten och förmå etablerade partier att ta över dess populistiska och nationalistiska retorik.
Sebastian Kurz, 31 år och ledare för ÖVP, ett av Österrikes två statsbärande partier sedan andra världskriget, kampanjade med förslag att stänga muslimska skolor, att förbjuda heltäckande slöja, att förbjuda finansiering av muslimska samfund och att dra in bidrag till invandrare. Invandring från muslimska länder beskrevs som ett hot mot Europas kristna identitet och kultur. FPÖ klagade till slut på att Sebastian Kurz stal deras politik.
ÖVP blev största parti i valet med drygt 31 procent av rösterna. FPÖ gick framåt och fick 26 procent. Partierna förhandlar nu om ett regeringssamarbete.
Valframgångar för främlingsfientliga populistpartier har ofta förklarats med faktorer som utbredd arbetslöshet och växande sociala klyftor. Men forskning visar att det handlar lika mycket om en strid om värderingar. I en artikel nyligen i New York Times skriver Matthew Goodwin, brittisk professor i statsvetenskap, om ”the value gap”, den växande värderingsklyftan mellan urbana välutbildade liberaler och mer socialt konservativa väljare som lever långt från storstädernas mångkulturella och dynamiska ekonomier.
Samtidigt som etablerade partier har omfamnat jämställdhet, HBTQ-rättigheter och en positiv syn på globalisering har nationalistiska partier i Europa lockat väljare från både höger och vänster. Dessa väljare är förstås olika på många sätt, men de har ofta gemensamt att de bor utanför urbana center, är mindre flyttbenägna, har sällan akademisk utbildning och har mer socialt konservativa värderingar.
Värderingsklyftan syns tydligt även i Sverige. De så kallade TAN-väljarna, de som vill ha mer av nationellt självbestämmande där gränser mellan länder har stor betydelse, som oftare tycker att de svenskar som avviker från majoritetens normer ska anpassa sig och som tycker att det svenska samhället ska ha en gemensam kultur, inte vara mångkulturellt, är färre i storstäderna och fler i mindre orter och kommuner. Och TAN-väljarna lägger ofta sin röst på SD.
Kan Sverigedemokraterna ta samma väg till makt och inflytande som FPÖ i Österrike?
Knappast i närtid. Både Moderaterna och Socialdemokraterna har stängt dörren till samarbete

”Många nya svenskar använder inte sin röst. Varför?”

erik nylynd 9 okt 2017Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 9 oktober 2017. Bild: Erik Nylund
Valåret närmar sig. Hur mår demokratin i Sverige? På ytan ser det mesta bra ut.
86 procent röstade i senaste riksdagsvalet, en hög siffra i jämförelse med de flesta andra EU-länder. Enligt European Social Survey ligger Sverige i topp när det gäller demokratiskt deltagande. Undersökningen mäter partiengagemang, deltagande i upprop, bojkotter, demonstrationer och andra sätt att påverka och visa engagemang. Enligt samma undersökning är vi överlag nöjda med hur demokratin fungerar.
Men dyker man ner i siffrorna framträder en klyfta mellan väljare med svenskfödda föräldrar och de med utländsk bakgrund.
Enligt SCB:s valdeltagandeundersökningar röstade 88 procent av män och 90 procent av kvinnor födda i Sverige i 2014 års riksdagsval. Motsvarande andel bland födda i Asien var 68 respektive 70 procent, och bland födda i Afrika 70 respektive 73 procent.
I 2014 års val till kommunfullmäktige röstade 85 procent av män och 87 procent av kvinnor födda i Sverige. Bland födda i Asien röstade 24 procent av män och 34 procent av kvinnor. Av dem med bakgrund i Afrika röstade 43 procent av män och 50 procent av kvinnorna.
I en ny rapport från Delmi, Delegationen för migrationsstudier, visar forskarna att svenskfödda med föräldrar födda i Sverige röstar oftare än svenskfödda med utrikes födda föräldrar. Och att de som har en svenskfödd förälder röstar oftare än dem som har två utlandsfödda föräldrar.
Röstbenägenheten ökar med högre utbildning, inkomst och antal år som bosatt i Sverige. När utlandsfödda blir svenska medborgare ökar valdeltagandet med 30 procentenheter jämfört med andra utlandsfödda som saknar svenskt medborgarskap.
Invandrares representation bland folkvalda har ökat över tid. Men utrikes födda är fortfarande underrepresenterade. Cirka 8 procent av valda riksdagsledamöter 2014 var utrikes födda. I kommunfullmäktige var andelen ungefär 7 procent.
Att rösta är en rättighet och en möjlighet att påverka i vilken riktning samhället ska utvecklas. Många ser också rösthandlingen som en skyldighet. Ett sätt att ta ansvar som medborgare.
Men många nya svenskar använder inte sin röst. Varför?
Här finns inga enkla svar. Rapportförfattarna talar om betydelsen av politisk socialisering, att tidigt lära sig värdet av politiskt deltagande. Bostadssegregationen har betydelse. I områden där majoriteten har utländsk bakgrund är valdeltagandet lägre.
Enligt SCB:s uppskattning av röstberättigade i valet 2018 kommer fler än 500 000 personer med utländska medborgarskap få rösta, fler än någonsin tidigare. Som jämförelse fick Kristdemokraterna 285 000 röster i förra riksdagsvalet (4,6 procent).
Kan de politiska partierna göra mer för att fler med utländsk bakgrund ska vilja delta? Här finns många väljare att vinna.

Hur blir man svensk?

Erik Nylund 11 sept.jpg

Illustration: Erik Nylund

Texten publicerades i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 11 september 2017.

Under några decennier har Sverige gått från att ha en relativt homogen befolkning till att bli ett av EU-länderna med högst andel invånare födda utomlands. Antalet utrikes födda är idag omkring 1,8 miljoner vilket motsvarar ca 18 procent av befolkningen. När jag gick i skolan på 80-talet fick vi lära oss att Sveriges befolkning var åtta miljoner. I vintras passerade vi 10 miljoner.

I Sverige rådde under lång tid en konsensus att betona tolerans och öppenhet för det annorlunda. Nu har fokus i debatten skiftat till mer krav på assimilering och anpassning till det svenska. Men vad är då det svenska? Är vi överens om det?

Jag funderade på den frågan häromdagen. En kompis hade lagt upp en glad bild på Facebook. Familjen firade, äntligen svenska medborgare! Men vad ingår egentligen i paketet, förutom att lämna in deklarationen i tid och inte bryta mot lagen?

Under det senaste året har politiker, ofta med pondus i rösten, deklarerat att i Sverige gäller minsann svenska värderingar. När de fått frågan vilka dessa värderingar är har svaren varit svävande. Att göra rätt för sig, säger någon. Att anstränga sig, säger någon annan. Och mellan raderna kan man läsa att somliga tydligen varken gör rätt för sig eller anstränger sig som de borde.

Finns det någon stentavla med ”10 svenska värderingar” som nya svenskar har att förhålla sig till?

I ett försök att bringa klarhet ställde DN/Ipsos frågan till ett slumpmässigt urval väljare ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?”

Ungefär var tredje visste inte vad de skulle svara. Ytterligare 1 av 10 tyckte att svenska värderingar var ett ”nonsensbegrepp”. En majoritet av respondenterna försökte ändå förklara vad svenska värderingar betydde för dem personligen. Fyra av tio nämner värden som jämlikhet, allas lika värde, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, jämställdhet. Ungefär var fjärde talar om att följa svenska regler, lagar och traditioner, att göra rätt för sig, betala skatt och att ta seden dit man kommer. Andra nämner sådant som välfärd, natur och allemansrätt.

Resultaten ligger i linje med vad World Values Survey brukar lyfta fram som sådant vi svenskar uppskattar med Sverige; värden som tolerans, jämställdhet, tro på demokrati och öppenhet.

Patriotism har länge varit lite misstänkliggjort i Sverige. Vi ska inte säga att vi är bättre än andra. Det är sådant som pinsamma amerikaner håller på med.

Men kanske är det just lite patriotism, av den välkomnande sorten, som behövs i Sverige just nu. Som kan fungera som karta för nya svenskar som vill bli en del av gemenskapen.

Kanske finns här, bland svaren på frågan vad svenska värderingar är för något, ingredienserna till en inkluderande patriotism som kan bli en motkraft mot den chauvinistiska nationalism som lockar både här hemma och runt om i Europa.

David Ahlin

Följ de långa trenderna

Varje månad publiceras ett flertal väljarbarometrar från 7-8 olika institut. Små upp- eller nedgångar i partiernas väljarstöd jämfört med föregående mätning, förändringar som ofta handlar om rena slumpavvikelser, får uppmärksamhet och leder till spekulationer ofta helt tagna ur luften.

Till de som vill följa partiernas opinionsutveckling ger jag ofta rådet att titta på många olika mätningar, samt att också läsa på om hur metoderna skiljer sig åt. Metodskillnaderna har nämligen blivit allt större över tid. Dock bör man vara mycket försiktig med att dra slutsatser från en enskild mätning och istället försöka identifiera de trender som kan skönjas om samma mönster syns i flera på varandra följande mätningar från olika institut. Även de månadsvisa sammanvägningar som görs är användbara.

Med ambitionen att just fokusera på trender över tid, och samtidigt få ett analysunderlag som gör det möjligt att titta på opinionsutvecklingen regionalt, tar Ipsos fram kvartalsrapporter där månadsmätningarna läggs samman till kvartalsvisa genomsnitt som bygger på ca 4500 intervjuer.

Ipsos senaste kvartalsrapport som Dagens Nyheter skriver om på nyhetsplats idag bekräftar att det under året skett stora väljarrörelser mellan partierna, framförallt mellan Moderaterna och Centerpartiet.

Väljarstödet för Moderaterna under andra kvartalet, dvs snittet av mätningarna i april, maj och juni, var 16 procent, att jämföra med 25 procent under kvartal tre 2016. Under samma period ökade stödet för Centerpartiet från åtta procent till 13 procent. Jämfört med valresultatet 2014 har Moderaterna tappat drygt sju procentenheter medan Centerpartiet har ökat med sex procentenheter och mer än fördubblat partiets väljarstöd.

Kvartal alla väljare 20 aug 2017

Trenden är extra tydlig i folkrika Stockholms län. Sedan tredje kvartalet 2016 har stödet för Moderaterna i Stockholms län minskat från 31 procent till 19 procent. Samtidigt har stödet för Centerpartiet ökat från sju procent till 14 procent. Siffrorna avser hela Stockholm län, alltså både valkrets Stockholms län och valkrets Stockholms stad. I valkrets Stockholms län, det vill säga länet exklusive Stockholms kommun, har Moderaterna under sista kvartalet stöd av omkring 20 procent medan stödet för Centerpartiet är ca 13 procent. Moderaternas valresultat i riksdagsvalet 2014 i valkretsen Stockholms län var 32,7 procent, Centerpartiets var 5,1 procent.

Kvartal Stockholm län 20 aug 2017

Antalet intervjuer i Stockholms kommun är mindre, drygt 300 per kvartal, och tolkningen bör därför göras med betydligt större försiktighet. Men trenden som framkommer är densamma som i länet. Stödet för Moderaterna har minskat från 27 procent till ca 15 procent samtidigt som stödet för Centerpartiet ökat från åtta procent till ca 15 procent.

Kvartal Stockholm kommun 20 aug 2017.JPG

I Västra Götalands län är Moderaternas tapp något mindre, och sker från en något lägre nivå. Stödet har minskat från 23 procent till 17 procent. I Skåne har Moderaterna tappat från 27 procent till 17 procent. Antalet intervjuer i båda regionerna är knappt 600 per kvartal och siffrorna bör tolkas med viss försiktighet.

Kvartal Västra Götalands län 20 aug 2017.JPG

Kvartal Skåne 20 aug 2017.JPG

För övriga partier är förändringarna mindre dramatiska men vissa svagare trender kan ändå urskiljas. Stödet för Socialdemokraterna har ökat svagt, från i genomsnitt 26 procent till 28 procent. Ökningen har framförallt skett i Sveriges storstadsområden, från 19 procent under kvartal tre 2016 till 24 procent under kvartal två i år. Stödet för Socialdemokraterna i hela riket är fortfarande svagare jämfört med senaste valresultatet 31 procent.

Kvartal Storstäder 20 aug 2017.JPG

Kvartal Större städer 20 aug 2017.JPG

Kvartal Mindre orter 20 aug 2017.JPG

Att ett mindre parti på kort tid ökar kraftigt i opinionen är relativt ovanligt men det finns flera historiska exempel. Väljarstödet för Folkpartiet ökade kraftigt mellan 1983 och 1985 och partiets valresultat rusade från 5,9 procent 1982 till 14,2 procent i valet 1985. I valanalyserna talades om ”Westerberg-effekten”. Även 2002 var det Folkpartiet som raketökade. I Ipsos väljarbarometer i januari 2002 (då TEMO) var stödet för Folkpartiet 3,7 procent. På valnatten jublade folkpartisterna när valresultatet stod klart: 13,4 procent.

Även 1998 lyckades två populära partiledare bidra till starka valresultat för sina partier. Alf Svenssons kristdemokrater ökade från 4,1 procent 1994 till 11,8 procent i valet 1998. Och Vänsterpartiet under Gudrun Schyman ökade i samma val från 6,2 procent till 12,0 procent.

Och såklart Sverigedemokraterna. Partiet har dubblat väljarstödet i de tre senaste riksdagsvalen och ser ut att gå mot ännu ett framgångsval 2018.

 

David Ahlin, 20 augusti 2017

Dödläget i politiken urholkar väljarnas förtroende

( Publicerad i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad lördag 5 augusti 2017 )

Svensk politik har gått i baklås. Regeringens förslag stoppas i riksdagen, samtidigt finns ingen alternativ majoritet som är redo att ta över. Förtroendet för både riksdagen och regeringen har rasat ner i källaren.

Då och då hjälper det att blicka bakåt för att förstå vad som händer idag. Vi förflyttar oss till våren 2010 med ett halvår kvar till riksdagsvalet. Alliansregeringen har delvis återhämtat sig från den bråddjupa opinionssvackan under 2007 och 2008 men spås fortfarande gå mot en valförlust.

Dock har förtroendet för regeringen ökat. Vinterns förtroendebarometer från Medieakademien och Göteborgs universitet visar att andelen med förtroende för den utdömda alliansregeringen ökat till 47 procent, från 41 procent året innan.

Regeringen Reinfeldt är inte särskilt populär, men den börjar bli respekterad av allt fler väljare.

I maj 2010 slår Greklandskrisen till med full kraft och alliansregeringens förtroende när det gäller den ekonomiska politiken ger en opinionskantring till fördel för alliansen, en rörelse som räcker hela vägen över valdagen.

Alliansregeringen drev igenom reformer, flera var djupt impopulära, men förslagen röstades igenom av riksdagen. Regeringen kunde styra landet och den tolererades av en majoritet av riksdagens ledamöter.

2010 års förtroendebarometer med intervjuer några veckor efter riksdagsvalet visade att 62 procent hade förtroende för regeringen och 55 procent kände förtroende för riksdagen.

Hur ser det ut idag?

2017 års förtroendebarometer (samma metod som 2010) visar att 31 procent har förtroende för regeringen. En halvering jämfört med andelen sju år tidigare. 34 procent har förtroende för riksdagen, ett ras från 55 procent år 2010. Förtroendet minskade successivt fram till 2016 för att under det senaste året ha ökat marginellt, från en rekordlåg nivå.

Den senaste politiska krisen efter skandalen på Transportstyrelsen är bara ytterligare en påminnelse om regeringens svaga ställning. Redan innan allianspartierna uttalade misstroende mot tre ministrar på grund av agerandet i samband med IT-läckan fanns hotet om misstroendevotum om regeringen inte drog tillbaka sin politik, i detta fall bland annat en ny skatt på flygresor.

Stefan Löfvens minoritetsregering tolereras inte av riksdagens majoritet och har svårigheter att driva igenom sin politik. Dagens regering är varken populär eller respekterad utanför den egna kärnan av sympatisörer men det är fortfarande högst oklart vilka alternativa regeringskonstellationer som står till buds.

Svensk politik har hamnat i ett dödläge.

Om dagens tillstånd med handlingsförlamade minoritetsregeringar fortsätter in i nästa mandatperiod så finns risk att väljarnas förtroende för både riksdag och regering fortsätter att urholkas ytterligare.

Det finns fler tecken på att väljarnas tålamod börjar tryta. 27 procent av väljarna, i huvudsak rödgröna sympatisörer, ansåg i juni att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll. 43 procent svarade att utvecklingen i landet går åt fel håll. Pessimisterna har blivit något färre jämfört med för ett år sedan, men andelen som ser positivt på hur Sverige utvecklas är kvar på historiskt låga nivåer.

Andelen väljare som i Ipsos mätningar inte kan eller vill nämna vilket parti som har bäst politik inom de tyngsta sakfrågorna har ökat över tid. Fler är också missnöjda med hur olika samhällsfunktioner fungerar. Det handlar till exempel om polisen, försvaret, skolan och integrationen av nyanlända.

Enligt Ipsos studie Global Trends upplever många att samhället förändras snabbt, att förändringarna främst gynnar andra än en själv och att framtiden ter sig osäker och oviss. 78 procent tycker att vi lever i en allt farligare omvärld och 43 procent instämmer i påståendet ”jag önskar att Sverige var mer som det var förr”.

När många oroar sig för framtiden får ökad misstro mot politiker snabbt konsekvenser. Nostalgi är lockande. I drömmen om det förflutna hittar nya politiska rörelser kraft och de framställer sig alltid som folkets riktiga företrädare i kamp mot ett korrupt etablissemang.

Ta Storbritannien som ett varnande exempel. Storbritannien har hamnat i en osannolik röra efter beslutet att landet ska lämna EU. Ingen kan idag förutsäga konsekvenserna av beslutet, som fattades efter en valkampanj full av lögner, populism och hets mot experter av olika slag.

Eller blicka längre västerut, där en sorglig fars utspelar sig med president Trump i huvudrollen. Enligt en ny global studie från Pew, genomförd i 37 länder, har USA:s anseende i världen rasat sedan Donald Trump tog över presidentposten. Mot slutet av Barack Obamas tid som president uppgav i snitt 64 procent av de intervjuade att de hade en positiv uppfattning om USA. Nu har andelen fallit till 49 procent. Donald Trump drar ner USA:s rykte och landet är sakta på väg att tappa sin globala ledarroll.

Här i Sverige är det hög tid att bryta dödläget. Förtroendet för de politiska institutionerna behöver återskapas. Hösten 2018 är det upp till bevis för våra folkvalda.

David Ahlin